En kusin kommer direkt från kriget, den andra har vuxit upp i ett tryggt Sverige, nu ska de samsas om några få kvadratmeter, men framför allt ska de samsas om en verklighetsbeskrivning. Vad hände hemma i byn? Och vad sker här, nu? Vad är Sverige och vad är de som kommer illegalt – offer, parasiter, överlevare?
Den palestinske dramatikern och skådespelaren Amer Hlele har med ”Kusinerna” skrivit ett drabbande kammardrama om vad det betyder att fly och vad det betyder att stanna och, kanske främst, om hur långt den nuvarande europeiska migrationspolitiken har pressat människor mot den oacceptabla branten. Alltså, att barnet till flyktingen kallar de som kommit efter honom, de som kom efter att laglig asyl slutat vara möjligt, för kriminella, för parasiter? Det är grovt. Men ändå fullt möjligt, man sparkar som bekant allra helst nedåt, framför allt när ens egen trygghet är hotad.
Föreställningen spelas på engelska, de återförenade kusinernas gemensamma språk, med enstaka monologer på arabiska eller svenska, då textade till det andra språket. Ett grepp som inte bara är handfast inkluderande utan även förstärker mellanförskapet som tematik, mitt emellan språken möts de i globaliseringens engelska.
Isa Aouifia spelar den svenska kusinen Mustafa, Amer Hlehe den nyanlända Safa. De möts först i en broderlig omfamning, äntligen är den älskade storkusinen från barndomens somrar i byn här. Äntligen kan Mustafa återerövra en liten spillra av sitt förlorade arabiska ursprung. Men snabbt börjar det gnissla.
Inte bara för att Safa påpekar alla fel han gör när han försöker säga fraser på arabiska. Inte enbart på grund av de främlingsskap som ett liv avskuret från sitt ursprung skapar hos en människa. Men ännu mer på grund av kriget, som ter sig ofattbart i det medelklassängsliga vardagsrummet hemma hos Mustafa, helt och hållet inrett i grått. Med små, men effektiva medel låter regissör Amir Nizar Zuab, scenograf Annika Bromberg och ensemblen, krigets fasa storma in i det där småborgerliga rummet. Hlehe axlar med imponerande tyngd den rollen, krigets offer, den som drabbats av ofattbara förluster men ändå går vidare.
En isande insikt om att den sortens improviserade liv, som så många är hänvisade till, inte längre lirar i vårt land
Snabbt blir hemligheterna berg av avstånd mellan kusinerna. Safa kan inte berätta om sin döda fru, Mustafa tiger om sin homosexualitet. Och än värre blir den moraliska konflikt som förtätar dramat när det kommer fram att Safa inte alls tagit sig in i landet på lagliga vägar. Och kanske inte alls kommer att kunna söka uppehållstillstånd den officiella vägen och bli en välanpassad del av det svenska samhället.
”Kusinerna” lyckas spinna en komplex väv av etiska dilemman, skuld och förlust på knappa en och en halv timme, utan att falla i några förenklade modeller för hur gott och ont, vi och dom, ska skildras. Ibland blir Mustafa-figuren en smula endimensionell i sin ängsliga anpasslighet, men han växer med sina hemligheter. Liksom Safa båda växer och krymper, blir mer av en stoisk pelare av lidande och mer en komplicerad och krånglig människa, en som hankar sig fram, försöker lösa kaoset som det kommer.
Med en isande insikt om att den sortens improviserade liv, som så många är hänvisade till, inte längre lirar i vårt land, lämnar ”Kusinerna” oss. Slutet på föreställningen murar igen sprickorna där ljuset kunde ha kommit in, men öppnar förhoppningsvis några hos sin publik.
