Men det kan gå bättre eller sämre.
Och i teatergruppen PotatoPotatos BRÅK går det verkligen åt helvete.
PotatoPotato beskriver sig själva som ett ”experimentellt och avantgardistiskt scenkonstkollektiv”. De är baserade i Malmö och Stockholm och sätter upp sina pjäser på scenerna Inkonst och Konträr.
Här är vännerna osams redan när pjäsen börjar och fortsätter sedan vara det. I fyra timmar böljar konflikterna mellan subtila pikar och vredesutbrott som får publiken att hoppa till i stolarna. De skriker och kastar saker, de städar upp och ber om ursäkt, för att sedan börja skrika och kasta saker igen — allt enligt konfliktens meningslösa och repetitiva logik.
En av de största behållningarna, bortsett från skådespeleriet som även det är fenomenalt, är förolämpningarna. De är så klockrena att jag skriver ned dem för att kunna använda nästa gång jag själv står vid stridsfronten: ”Du tror att du pissar uppåt men du pissar bara dig själv i munnen”, ”Du är ansiktet utåt för en depression”, ”Du är torr som fnöske, du är en död kvist”.
Bråk är kittlande, speciellt när man själv inte är inblandad. Att se vuxna förvandlas till småaktiga och lättkränkta barn är därför perfekt scenunderhållning, vilket märks hos publiken vars koncentration och självgoda skratt håller i sig genom hela den långa pjäsen.
”Hoho, vad dumma ni är som inte bara blir sams!”, är enkelt att säga när man befinner sig utanför en konflikt. Men det komiska med BRÅK bygger egentligen på igenkänning.
När vi skrattar åt Mattias (Mattias Lech) bristande självinsikt, Jennys (Jenny Møller Jensen) försök att förmedla sina känslor via ett Youtube-klipp, Karins (Karin Bengtsson) fåfänga och Jessies (Jessie Lewis Skoglund) dubbelmoral angående vad för bilder som är töntiga att lägga upp på sociala medier, är det - även om vi inte vill erkänna det - oss själva vi skrattar åt.
Dialogen varvas med underbara musikframträdanden, vars låttexter är minst lika träffsäkra som replikerna som spottas ut på scen: ”The news are on they show disasters/of wars and refugee children with nowhere to stay/I wanna tell you truly I am sorry/but I did it the last time it's your time to say” sjunger PotatoPotato i låten ”Truly sorry” och jag vill slå mig själv i ansiktet för alla gånger jag själv inte varit bättre på att vara en större person. Musiken fungerar inte bara som ett behagligt avbrott från de eviga grälen, utan också som en förklaring till varför dessa karaktärer fortsätter umgås med varandra. De lyckas skapa magi när de spelar ihop, oavsett hur mycket de hatar varandra.
Jag ser pjäsen med en vän tillika ”Girls”-fantast som reagerar på att vissa passager av BRÅK är direkta översättningar från Lena Dunhams tv-serie som hade premiär 2012. Konst består alltid av stölder, men om man väljer att använda sig så mycket och direkt av ett annat verk hade det eventuellt varit på sin plats med någon form av hommage. Eftersom Dunhams skämt till stor del är baserade på hennes egna erfarenheter, känns det extra girigt av PotatoPotato att använda dem utan att ens nämna henne.
Men jag väljer att inte haka upp mig på ”Girls”-stölderna. Dels för att de vävs in så sömlöst och lämpar sig så väl för BRÅK, men framför allt för att jag lämnar uppsättningen med en ambition om att bli mer förlåtande, mindre lättkränkt och en lite större människa.
