Många är förstås också de folkvalda som försökt sig på att skriva politiska thrillers. Thomas Bodström har slängt ur sig hyllmeter. Jonas Sjöstedt tillbringade flera år med att skriva deckare i den så sexiga miljön EU-parlamentet. En av dem har följande handling:
”En spansk ledamot och en kvinnlig tjänsteman i PPE-gruppen har hittats brutalt mördade i ledamotens lägenhet.”
Mord? I PPE-gruppen? Så raffinerat att man kan tro att Graham Greene själv suttit vid tangenterna.
Gemensamt för svenska böcker av politiker är att de varken säljer särskilt bra eller blir kända för sina litterära kvaliteter.
Annorlunda är det i USA. Där kan titlar som Barack Obamas ”Min far hade en dröm” bli bestsellers och lyftas till skyarna av New York Times, New Yorker, New York Magazine och alla andra tidningar med det stora äpplets namn på framsidan.
Ändå är de amerikanska politiker-böckerna ofta polerade och lite tråkiga, publicerade när den folkvalda i fråga redan har påbörjat sin karriär.
Därför väcks min nyfikenhet när Donald Trump väljer senatorn JD Vance som vicepresidentkandidat. Här har vi nämligen en politiker som var författare långt innan han kom till Washington 2023.
”Hillbilly Elegy” är nämligen så dålig att jag börjar längta efter Jonas Sjöstedts Bryssel-skildringar och Jimmie Åkessons obefintliga latinkunskaper.
Den då okände JD Vances memoar ”Hillbilly Elegy” blir genast en bästsäljare när den kommer ut 2016, den hyllas för sin skildring av USA:s vita underklass och hamnar högt på listor över böcker som är nödvändiga för att förstå Trumps valseger samma år. 2020 blir den en (förvisso sågad, men ändock) film med Glenn Close och Amy Adams.
Så jag införskaffar boken. Det ångrar jag nu. ”Hillbilly Elegy” är nämligen så dålig att jag börjar längta efter Jonas Sjöstedts Bryssel-skildringar och Jimmie Åkessons obefintliga latinkunskaper.
Vi får följa Vance under uppväxten i en småstad i västra Ohio. Människorna omkring honom är vad som brukar kallas hillbillies, eller med finare ord: fattiga vita från det amerikanska rostbältet. Här sups och slåss det; här är opioder lika vanligt förekommande som mellanmjölk i Sverige.
Men frukta ej! Det finns förvisso sådana saker i författarens närhet (mamman är missbrukare), men det finns också bra människor. Som en sträng men vis morfar, och en ännu strängare och ännu visare mormor. Dessa människor – som aldrig blir mer än schabloner trots att Vance uppenbarligen känt dem hela sitt liv – gör att vår hjälte lyckas trotsa oddsen och komma in på Yales juristutbildning, den finaste i hela USA.
Ja, eller, det är inte bara meemaw och papaw (hans termer för morföräldrarna) som gör att han lyckas så bra. Framförallt handlar det om att han själv är så jävla grym. Knappt ett fel gör han under hela boken, och gör han ett lyckas han alltid ordna det på nästa sida. Han är smart, snäll och springer en mile fort som fan. Samtidigt är varenda stycke fullt av meningar om hur han ”aldrig hade klarat det själv”. Det är som att bevittna en OS-final i falsk ödmjukhet.
Nästan lika upptagen som Vance är av att höja sig själv till skyarna är han av att klanka ner på människorna i samhället där han växte upp. Morföräldrarna och ett par andra karaktärer undantagna är de nämligen idioter.
Boken börjar med en historia om hur en av hans kollegor på ett sommarjobb får sparken efter att ha tagit flera långa toalettpauser om dagen. Sedan har han mage att komma och klaga för Vance. Denna man, menar författaren, är ett typiskt exempel på hur det ser ut bland unga hillbillies.
Folk är helt enkelt för lata och skyller sina problem på andra. Detta är den största roten till problemen för vita i Mellanvästern. Staten kan inte göra något åt problemen (oklart varför). Därför måste dessa människor helt enkelt skärpa sig, då kommer allt att bli bra.
På det här sättet påminner boken faktiskt en hel del om ”Det sovande folket”. Både Vance och hans svenska föregångare är exempel på människor vars mest definierade tanke är: ”Jag är så stört bra, varför är alla andra så dåliga?”
När Reinfeldt fick makten i Sverige ledde det till uppluckrade sociala skyddsnät och privatiseringar. Vad Vances eventuella vicepresidentskap kommer att utmynna i är ännu oklart, men med tanke på att hans chef är Donald Trump är det förmodligen inget vidare.
