Är det så konstigt att man längtar bort nån gång?
Till Eva-Stina Byggmästar vänder sig den som vill smittas av ett extatiskt tillstånd där dikterna ofta avslutas med upprymda utropstecken. Hon är en svärmeriets poet, som i sin Nordiska rådet-nominerade ”Vill du kyssa en rebell” (2023) där kärleken blir ruset som håller samman världen och gör livet värt att leva.
Byggmästar kan också vara mycket rolig, till exempel i sin förra diktsamling där formuleringarna lyste av den förälskades psykotiska hyperboler: ”du är ett helt konserthus, även garderoben”, ”Du är en högspänningsledning över ett kalhygge – en transformatorstation”.
Sedan debuten 1987 har den mycket produktiva finlandssvenska poeten gett ut 30 diktsamlingar. Men i nya ”Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken” är det inte kärleksyrseln som kokar i stroferna, utan snarare en kliande vantrivsel inför samtiden.
Vi möter ett irrande jag på en ”intergalaktisk pilgrimsvandring”. Dikten rör sig hisnande mellan mikro- och makroperspektiv, från jordskorpans första kräldjur och sedan plötsligt ut till andra planeter i parallella universum.
I rymdens och evolutionens vidunderliga perspektiv är människan en parentes, existerande i en tidsficka som spårat ur och gör oss till olyckliga; ”själsresenärer på rymmen från sig själva”. Detta synsätt fungerar i dikten som både tröst och flykt.
Naturlyriken och civilisationskritiken är ett bekant spår hos författaren. Hennes dikter kryllar ofta av flora och fauna, och av människor som smälter samman med djurriket. Som i ”Orkidébarn” (2018), där diktjaget ikläder sig rollen som olika fåglar som står i strandbrynet eller joddlar på en gren.
Kanske skulle man kunna kalla Eva-Stina Byggmäster för en poesins furry, med orden som pälskostym. Även i den nya diktboken blir djurriket en fristad, inte sällan med absurda förtecken.
Idag vaknade jag
upp med hästansikte
nu sitter jag här
och försöker tråckla
ihop min själ med den
splittrade tillvaron
som galopperar åt alla
håll samtidigt
Men framförallt uppehåller sig Byggmästar vid hunden – djuret som avundsvärt kan flåsa runt i tillvaron utan tanke på social stress eller permakris.
Hund har ingen väckarklocka
hund svarar inte i telefon
hund lyssnar inte på radio
hund har ingen almanacka
hund har inget bankkonto
hund läser inga böcker
hund läser inga brev
hund går inte i kyrkan
hund går inte på bio
hund går i skogen
hund går på fjället
hund vandrar över
den frusna slätten
jag vill bli mera
som hund
Hos Byggmästar kan det tyvärr dyka upp en och annan hurtig knasighet, inte bara genom tidigare nämnda utropstecken, utan också i formuleringar som ”bevingad igelkott”, ”lingvistikens giraff” eller i sammansatta ord som ”solrosmänniskor”.
Dessa stilistiska irritationsmoment är få denna gång. I stället får vi en mer lågmäld del av diktsamlingen där jaget flyttar ut i den australiska bushen med sin vallhund: ”här finns / inga irriterande telefoner”. Där börjar teknikgnället bli tjatigt. Vi fattar, du hatar push-notiser!
Men även om ”Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken” inte är poetens bästa diktsamling finns många formuleringar och perspektiv som biter sig kvar. Framförallt i hur naturen, evigheten och det kosmiska kan fungera som en tillfällig lindring i nuets bedrövliga tryckkokare.
Att smälta in i skogen, ta djurets perspektiv. Det kan som en låta naiv lösning på vantrivseln, men med Eva-Stina Byggmästars bildspråk, full av lekfulla vändningar, blir det ett långt ifrån banalt experiment: Vad kan vi upptäcka om livet och oss själva om vi kliver ur vår trånga människokostym för en stund?
Starkast blir dikterna när jaget dramatiskt uppgivet går till skogs och söker upp en bergsklyfta för att ”återkoppla till ett mer instinktivt utvecklingsstadium”. Här hittas både ro och förståelse, bland träd som lider med ”alla rotlösa och vinddrivna existenser”.
