Kul är nog det sista jag skulle kalla det här programmet. Det verkar i och för inte heller vara meningen. I början av varje avsnitt pratar programledarna om att ”Mardrömsgästen” främst går ut på att skapa intressanta samtal, insikter och självrannsakan. Alltså allt det producenter av bred underhållning brukar intala sig själva och sin publik när de vill få det att verka som att det de gör faktiskt är seriöst på riktigt.

Ibland utbrister Sigge med viktig stämma att duon ”faktiskt har ett ansvar att driva med kändisar”

Men även dessa saker misslyckas de med. Ett avsnitt ser i regel ut ungefär såhär:

Sigge: ”Du, Framgångspodden, en gång för fem år sedan sa ju Alex att du är en totalt blåst människa.”

Framgångspodden: ”Ja, det stämmer.”

Alex: ”Hur kändes det då?”

Framgångspodden: ”Inte alls bra.”

Alex: ”Nä, det förstår jag.”

Detta upprepas sedan, med små variationer, under 45 minuter. Ibland utbrister Sigge med viktig stämma att duon ”faktiskt har ett ansvar att driva med kändisar” (vem som gett dem detta ansvar framgår inte). Sedan försonas gästen och de två programledarna. Alex säger till Framgångspodden att han egentligen alltid har gillat honom. Showen är över.

Den enda av de hittills tre gästerna som faktiskt verkar arg på Schulman och Eklund på riktigt är Morgan Alling. För över tio år sedan kallade de honom för narcissist, och eftersom han av allt döma är just narcissist har han haft svårt att släppa det.

Att stämningen i studion är urusel går inte att ta miste på. Och kanske är det också det som är problemet. Dålig stämning kan ju vara mumma för bra underhållning, Ricky Gervais ”The Office” är bara ett exempel. Men det måste finnas något utöver det obekväma. Bara dålig stämning och inget annat, då kan man lika gärna ringa ett ex eller sin revisor.

Varför finns det här programmet? Och varför var det något jag till en början var sugen att lyssna på?

När idéerna, i Hollywood och annorstädes, börjat sina har de som skapar underhållningen som bekant börjat titta allt mer bakåt

Jag tror att svaret på båda frågorna är att ”Mardrömsgästen” är en underhållningsprodukt som är emblematisk för vår tid.

När idéerna, i Hollywood och annorstädes, börjat sina har de som skapar underhållningen som bekant börjat titta allt mer bakåt. Knappt en storfilm görs utan att det finns en redan existerande historia att basera den på; må det så vara en annan film, en serietidning eller en leksak.

Så har det varit ett tag, men det som är nytt är till vilken grad dessa filmer refererar till sina egna varumärken och sin egen tillkomstprocess. En av sommarens stora biosuccéer var till exempel ”Deadpool & Wolverine”, en film full av metaskämt om hur det gick till när Disney köpte 20th Century Fox, som tidigare ägde rättigheterna för de båda superhjältarna. Och sommaren innan hette blockbustern Barbie och handlade om Mattel, företaget som gör Barbie.

I detta ljus ter sig ”Mardrömsgästen” som en fullt naturlig produkt. Det är en podcast som mer än något handlar om varumärket ”Alex och Sigge”.

Är de för taskiga? Hmm, kanske, men de är också sanningssägare. Och det är viktigt att komma ihåg att de har haft det tufft! Alex föräldrar är faktiskt döda och det har han skrivit fina böcker om! Men visst är det lite kul när de är elaka. Eller ja, fast hur känns det för Camilla Läckberg?

Vi lyssnare ges inte mer än ytliga svar på dessa frågor, men det spelar inte så stor roll. Vi har släppts in i branding-fabriken, fått komma ett steg närmare. Inte för att vi vet vad vi kommit nära, inte för att det är underhållande, men för att vi kastar oss över allt vi är säkra på inte kommer utmana oss.

På det planet är det här ett intressant program. I övrigt är det ett lågvattenmärke i den svenska podcasthistorien.