Så skulle man kunna sammanfatta premissen för Martin Gelins nyutgivna bok ”Imorgon är jag långt härifrån”. Ett utdrag publicerades i Dagens Nyheter under rubriken ”Jag älskar New York, men det går inte att leva i USA” vilket blev uppskattat av många läsare, även om de illvilliga skulle kunna kommentera det uppenbara: Det går visst att leva i USA. Över 300 miljoner människor gör det. Så varför inte berätta om dem istället för att berätta om de privilegierade som kan packa väskorna och dra till Belleville så fort förskolekostnaderna i USA blir för höga?

Boken är, som tur är, betydligt mer utåtblickande än utdraget som publicerades i DN. Även om sentimentala meningar, drypandes av separationsångest, återkommer i de flesta kapitel, märks det att författaren vill säga något som sträcker sig långt bortom honom själv.

I finstämda reportage tecknar Martin Gelin detaljerade porträtt. Han rör sig mellan honky tonks i Texas och skärgården i Washington State. Det är få generaliseringar eller allmänna om USA, istället låter Gelin varje möte, stad eller händelse representera sig själv, och tillsammans bildar bilderna ett collage av landets paradoxer och nyanser. Mellan reseskildringarna återkommer han till New York, en stad han verkar älska så mycket att det känns självspäkande av honom att lämna den. 

De bästa delarna av boken är de politiska. Där är blicken klar och fylld av erfarenhet, pålitlig och rationell

”Imorgon är jag långt härifrån” handlar mycket om musik, countryns storhet och Aretha Franklins sista konserter. Men minst lika mycket av boken ägnas åt litteraturen. Alla dessa verk som rör sig i samma kategori som boken själv också befinner sig i. Oavsett om det är fiktion eller facklitteratur, om rösten kommer utifrån eller från någon som är född i USA, är de litterära iakttagelserna från landet många och Martin Gelin har läst sin beskärda del av dem. Han ömsom resonerar med verken, ömsom beskriver dem för den oinsatta, och ömsom recenserar dem. 

Men de bästa delarna av boken är de politiska. Där är blicken klar och fylld av erfarenhet, pålitlig och rationell. Han skriver bland annat om hur klass blivit en fråga som bara är relevant för de vita: ”Arga och explicit främlingsfientliga vita amerikaner betraktas, oavsett deras faktiska klasstillhörighet, oftast som arbetarklass och därmed ursäktas också deras fördomar i någon mån. De är egentligen inte rasister, går resonemanget, de är bara väldigt arga för att de har det kämpigt. Samma sympatier riktas sällan mot svarta och latinamerikaner i USA”. 

Ett resonemang som, i högsta grad, går att applicera även på Sverige. 

En annan av bokens absolut starkaste sidor är en lista på fyra punkter med rubriken ”Ur anteckningsblocket”, där fyra amerikanska nyhetsartiklar är sammanfattade. Det handlar om 1,7 miljoner kycklingar som dör i en orkan och sjukhuskedjor som skriver ut döende patienter för att få ner ”mortalitetsgraden”. I sin enkelhet säger referaten mycket om absurditeten som präglar USA. 

Som helhet är boken dock spretig på ett otydligt sätt. Eftersom kapitlen varierar, både till form och innehåll, och mycket består av material som redan är publicerat, har jag svårt att förstå vad det är jag tar del av. Omslagen utlovar ”ett avskedsbrev till USA”, och i någon mån är väl just det den röda tråden. Oavsett om det är analyser av Twin Peaks, redogörelser för Joe Bidens väg till makten eller intervjuer med personer ur New Yorks kulturelit, så är det en bok som säger hejdå. 

Jag hade önskat ett tydliggörande av exakt vad som är nyskrivet och vad som är återpublicerat. Det kan låta som en banalitet, men i en värld som fullkomligt sprutar ut böcker och artiklar, är det ett hederligare tillvägagångssätt (som också gör det lättare för mig som recensent). 

Att Martin Gelin är fantastisk på miljöbeskrivningar och dessutom är en stilist av rang råder det ingen tvekan om. Frågan är bara om det är kvaliteter han visar på nytt i ”Imorgon är jag långt härifrån”. Något säger mig att boken främst består av gammalt material.

Skimrande minnesbilder, som förpackats fint för att de inte ska glömmas bort och nu är redo att fraktas försiktigt, hela vägen över Atlanten.