I den nya Netflixfilmen ”Leave the world behind” får vi en annan bild. En bild av kaos där saker händer utan att vi som tittare förstår varför.
Ett obegripligt kaos som faktiskt kanske kan spegla hur en total landsomfattande katastrof kan se ut. Jag känner igen det från vissa zombiefilmer som inte heller följer det linjära, utan där saker bara händer. Paradexemplet är Lucio Fulcis ”Zombi 2” (ibland kallad ”Zombie flesh eaters”) från 1979. Den är en salig röra av vetenskap, magi och religion. Det går inte att få någon riktig rätsida på vad zombien representerar. Trådarna som läggs ut binds aldrig ihop till något och de olika händelserna relaterar inte till varandra. I en tidig scen slåss en haj med en zombie under vatten, det kommer aldrig någon förklaring till varför och det plockas inte upp senare i filmen. Men det är en cool scen. Fulci är, efter George A Romero, en av de viktigaste regissörerna i zombiegenren och det som är typiskt för Fulcis berättande är att han i varje film använder ett helt batteri av förklaringsmodeller och teman som annars brukar räckavara en per film.
Hans filmer är i sig förståelsens och ordningens sammanbrott i både form och handling.
I ”Leave the world behind” får vi följa medelklassparet Amanda (Julia Roberts) och Clay (Ethan Hawke) som tar med sina två barn till ett hus på Long Island för att komma bort några dagar. Den glättiga semesterstämningen försvinner när husets ägare George (Mahershala Ali) och Ruth (Myha'la Herrold) kommer tillbaka. Något är konstigt med att de dyker upp och därefter finns en obehaglig stämning som finns kvar i hela filmen. Filmen bygger mycket på den där vaga känslan av att något är fel. När internet försvinner, oljetankers strandar och flygplan kraschar märker de att något stort har hänt. Och de ställs inför faktumet att världen kanske aldrig blir som den var igen. Att orientera sig i interregnumet visar sig vara en svår uppgift för paret. Betydligt lättare har George eftersom han arbetar med att placera pengar för superrika.
Ett annat intressant tema som filmen lyfter är frossandet i nostalgi som är stark i samhället. Tweeniedottern Rosie har bara sista avsnittet på ”Friends” kvar när internet försvinner. Hon har sett igenom hela serien, för att den ger henne tröst, en flykt från världen som den är. ”Friends” liksom många andra TV serier och filmer skildrar en värld som inte finns och sannolikt aldrig har funnits. En värld som vi försöker nå men som är ouppnåelig och ju mer vi försöker se den världen desto mindre verklig blir den.
Scrollandet och bingetittandet för att få vara en del av en sådan okomplicerad värld gör att vi aldrig kan uppnå den. Det är också det som är paradoxen med den här typen av civilisationskritisk populärkultur. Amanda som jobbar inom reklambranschen beskriver sitt arbete som ett sätt att lura människor att köpa det de inte behöver. Och den här typen av filmer säljer just nu. Vi dras till apokalyptiska berättelser som flugor dras till skit. Och vi vill gärna vältra oss i det. Amanda säger i ett infekterat samtal med Ruth:
”Vi sabbar för allt som lever på jorden och tror att det löser sig. Det sjuka är att vi innerst inne vet att vi inte lurar någon. Vi vet att vi lever i en lögn. En överenskommen masspsykos för att vi ska kunna ignorera hur hemska vi egentligen är.”
När en större katastrof inträffar kan vi sällan förvänta oss alla svaren, särskilt inte direkt.
Vi:et blir i filmen mänskligheten, när det borde vara kapitalismen. Vi:et är den rika delen av världen som står för i princip hela världens utsläpp. Men medelklassen vill gärna dra med sig alla andra i sin självömkan och vältrande i människans ondska så länge den inte riktas direkt mot strukturerna som skapar den påstådda ondskan.
När filmen är slut framstår fortfarande mycket som oklart.
Huset i skogen där någon sovit eller djurens märkliga beteenden får aldrig någon förklaring. Precis som vi i verkliga katastrofer saknar information och bara får lägga pussel med de få bitarna information vi har.
När en större katastrof inträffar kan vi sällan förvänta oss alla svaren, särskilt inte direkt. Vi söker skapa mönster som vi känner igen, som gör det obegripliga begripligt. Det gäller både i de stora samhälleliga kriserna som under Covidpandemins början där vi visste väldigt lite men drog långtgående slutsatser, till de små och personliga kriserna som en skilsmässa där vi letar efter tecken och händelser som förklarar det som hänt.
Kanske kan filmer som ”Leave the world behind” hjälpa oss acceptera det som faktiskt hänt och inte leta förklaringar eftersom vi inte har dem. Kanske är filmen bara ett symptom på att det är lättare att föreställa sig världens slut än en värld utan kapitalismen. Oavsett levererar den två timmars obehag och avkoppling från världen utanför.
