När jag var 12 bestämde sig mina föräldrar för att det fick vara nog med min kaosiga kommunala skola. Inför höstterminen flyttades jag istället till Kunskapsskolan i Nacka, en friskola känd för att låta eleverna lägga upp sina egna scheman.
Detta koncept fungerade alldeles lysande. I alla fall om man frågade mig mig. Jag satt och plinkade på en gitarr hela dagarna, två eller tre timmars musik varje eftermiddag, utan lärare; jag blev en jävel på den enda låt jag tyckte var värd att lära sig: ”Wonderwall”.
Mina föräldrar höll inte med om denna pedagogiks förträfflighet, och snart fick jag byta skola igen.
Många elever lyckades förvisso bättre med att hantera det stora egna ansvar som lades på dem. Det gjorde dem rentav gott att få bestämma över sin tid själva. Därför har jag alltid haft lite svårt att helt och hållet köpa den gängse vänstersynen på utbildningsformen: att det ansvar som läggs på eleverna i Kunskapsskolan och liknande koncept enbart är ett sätt för ägarna att hålla ner kostnaderna per elev och därmed kunna plocka ut mer vinst.
När jag läser Johannes Klenells ”Bananrepubliken Sverige” får jag en ny bild av min gamla skola.
I boken är Kunskapsskolan ett av huvudexemplen på hur klägget – politiker som blir lobbyister och lobbyister som blir politiker (samt i vissa fall: politiker som jobbar som lobbyister samtidigt som de är politiker!) – har rånat vår gemensamma välfärd.
Framförallt får Klenell mig att minnas något jag inte tänkt på sedan jag lämnade skolan för snart 20 år sedan: hur litet allt var sett till antalet elever. Uppehållsrum fungerade också som datorsalar, klassrummen kändes alltid överfulla, och till skillnad från alla andra skolor jag gått i var myllret konstant. Det spelade ingen roll var i skolan man befann sig, ensam var man aldrig.
Detta, får jag lära mig av Klenell, var en högst medveten strategi av grundarna till Kunskapsskolan. De kom på att det genom ”yteffektiva lösningar” gick att få ner antalet kvadratmeter per elev till mellan 6 och 7. I den kommunala skolan låg snittet på mellan 12 och 15. På så vis kunde de ta in fler elever – och tjäna mer pengar. Andra metoder för att uppnå samma mål var att strunta i såväl skolbibliotek som idrottshall.
En viss poäng finns det i och för sig med kaoset. Det fungerar som en påminnelse om hur nepotistiskt Sverige har blivit.
Exemplet ovan är inget scoop som luskats fram av någon grävande journalist. Nej, detta har Kunskapsskolans första vd, Anders Hultin, suttit och skrutit om i en affärspodcast.
På 90-talet, innan han började göra pengar på barns trängsel, var han för övrigt statssekreterare på utbildningsdepartementet – och en av arkitekterna bakom friskolereformen.
Klenells bok fullkomligt kryllar av personer som Hultin; människor som först varit aktiva i politiken, sedan sadlat om till public affairs-konsulter eller välfärdsentreprenörer och tjänat miljoner. Ibland kryllar den lite för mycket. Vissa kapitel – i synnerhet de som fokuserar på rövarbaronernas relationer till varandra – är helt enkelt för röriga. Det blir som en telefonkatalog över Sveriges värsta människor snarare än den skarpa stil som kännetecknar boken i övrigt.
En viss poäng finns det i och för sig med kaoset. Det fungerar som en påminnelse om hur nepotistiskt Sverige har blivit. Nätet av vänskapskorruption och dubbla stolar är i det närmaste oändligt stort och till sin natur oöverblickbart.
Ändå föredrar jag de delar av boken där författaren tillåter sig själv att berätta en historia. Som den om Raja Thorén, exsossen som blev stormrik på undermåliga skolor och brände elevernas pengar på ett innebandylag. Eller den om Ilija Batljan, S-höjdaren som blev miljardär genom att köpa upp offentliga byggnader med lånade pengar. Eller den om hur Ulf Kristersson och hans hustru Birgitta Ed i princip levt hela sina vuxna liv i gränslandet mellan politik, PR och tveksamma affärer.
Ofta stannar jag upp i läsningen och funderar på hur de här människorna kan leva med sig själva. Eller hur Sverige som land kunde tillåta sig självt att hamna i deras klor.
