Good times.
Det är som att tänka på ett förlorat Bullerbyn.
Det var så gulligt hur sansade människor i offentligheten var övertygade om att protester och politisk utfrysning var det som skulle ”gynna Sverigedemokraterna”.
Så hur hamnade vi egentligen här, två år in i Tidöavtalet? Att svara på den frågan är den centrala ambitionen i journalisten Eigil Söderins nya bok.
Strax före valet 2022 beskriver han Sverigedemokraternas dolda nätoperationer i en serie artiklar publicerade i just denna tidning, det vill säga långt före Kalla faktas trollfabriker. Uppmärksamheten blir stor, men alla som haft med mindre vänsterpublikationer att göra vet att avsändaren spelar roll. ”Partiledningen nekar till allt och lanserar i stället en motkampanj mot mig och tidningen. Samtidigt som de i hemlighet skalar upp verksamheten”, skriver Söderin. Men källorna finns ju där, och uppståndelsen leder till fler kontakter.
Med en kombination av en tematisk och kronologisk ansats tecknar Söderin bilden hur Sverigedemokraterna tar sig framåt genom att ständigt underblåsa och generera kriser. Som ett grundläggande credo i texten ligger Gramscis klassiska sentens om att den gamla världen är döende medan den nya kämpar för att födas. Så bildar SD:s nätverk av sajter, trollkonton och dolda Facebook-grupper ett slags ”digital domedagsmaskin som sprider hat och apokalyptiska berättelser om ett land i kaos”.
Det är onekligen fascinerande läsning att SD:s kommunikationsavdelning drivs ”som en tidningsredaktion”, med morgonmöten och uppföljning på vilka ämnen som flyger idag. Banaliteten är hisnande när den gamla reklamaren Joakim Wallerstein konstaterar att det blev ”bra trafik” på att utmåla Annie Lööf som landsförrädare. Helt algoritmdrivet, som han säger.
Om ni minns är det mest en slump att det inte är dåvarande Centerledaren som dör i ett knivdåd i Almedalen sommaren 2022. Så fungerar så kallad stokastisk terror, det vill säga ideologiskt våld som drivs fram av hatiska budskap men som är svårt att förutsäga på individnivå.
”Rädda landet” är berättelsen om en metod, men kan också läsas som ett slags samtidshistoriskt arkiv över sådant man gärna hade förträngt. Det är reklamfilmer där kvinnor i burka tränger sig förbi svenska pensionärer och det är radikalisering på SVT, där nyhetsankare plötsligt kan hävda att en namngiven socialdemokratisk ledarskribent är ”avskydd i breda kretsar”. Söderin skildrar framväxten av den språkliga varianten sverigedemokratiska på sajter som Politiskt inkorrekt och Avpixlat, som ger oss begrepp som ”skäggbarn” och ”kulturberikare”. Han skriver om Stefan Löfvens andrum, om attackerna mot svenska flyktingboenden och de små blågula flaggorna som plötsligt dyker upp på kavajslag från höger till vänster.
”Om de säger att vi ska dra ut guldplomberna på flyktingar så gör jag det”, säger en dansk polis till Dagens Nyheter och påminner om att den här kontinenten är bortom räddning.
På gott och ont är ”Rädda landet” mycket riktigt en kort bok med enormt hög densitet
Skiftet i debatten tar naturligtvis en del utrymme, där gestalter som PM Nilsson går från att likna gnäll på invandring vid ”en mental sjukdom” till att bli Tidösamarbetets främsta anhängare. ”När SD svänger till att bli anhängare av vinster i välfärden är det största hindret för en framtida maktallians undanröjt”, skriver Söderin. Mer behöver egentligen inte sägas.
På gott och ont är ”Rädda landet” mycket riktigt en kort bok med enormt hög densitet. Söderin får med allt man kan tänka sig och mer därtill, men intrycket blir också hetsigt – som att han skriver med andan i halsen. På ett sätt bidrar detta till en formmässigt lyckad gestaltning av den tid som står i centrum, med sitt uppskruvade tempo och sin känsla av att inte riktigt kunna ta in allt som sker. Effekten är närmast postdramatisk. Som läsning är det dock ganska påfrestande när Söderin rör sig in och ut mellan det svepande och det extremt detaljerade.
Formuleringar i stil med att ”Åkesson svävar fram till mikrofonen och suger varje droppe ur sin lyckosamma underdog-position innan han lämnar över ordet” får mig också att undra över vilken typ av bok Söderin egentligen vill skriva. Vet han det själv? Det är som att den ambitiösa reportern inte kan låta bli att raljera över ”herrar med fina titlar” eller avstå från att munhuggas med ett parti som hatar honom och det han representerar.
Det går inte att komma ifrån känslan att boken delvis är skriven i försvarsställning, som också tar sig stilistiska uttryck. När varje enskilt påstående ska beläggas med hjälp av namn som Natascha Strobl, Cas Mudde och Jason Stanley är det som att den tajta texten riskerar att sprängas. Kanske hade boken helt enkelt behövt vara längre, med lugnare bågar och mer självförtroende? Men visst är det utmärkt med ingångar till de stora auktoriteterna på ämnet.
För vet ni vad som verkligen gynnar högerradikala och fascistiska partier? Att faktiskt gynna dem.
Nu är monstrens tid.
Eftersom Eigil Söderin är grävredaktör på Dagens ETC recenseras hans bok av Kristina Lindquist, kritiker och kolumnist i Dagens Nyheter
