En ätstörd medelålders kvinna och före detta kurdisk gerillakrigare som tar sms-lån, spyr upp mat, göder sin adopterade katt och kedjeröker tills de plågsamma minnena från blodiga strider i bergen tar över och hon blir inlagd på psyket för att få elchocksbehandlingar mot smärtan de orsakar.

Den enda som orkar med henne är systerdottern Aya, som mellan sina arbetspass på hemtjänsten tålmodigt lyssnar på sin mosters rasande utläggningar medan hon plockar hennes ögonbryn och kammar hennes hår. Golans egna dotter Helin har tagit avstånd från sin jobbiga mamma och lever ett traditionellt svenne-liv på behörig geografisk distans. Ayas mamma har också flyttat långt bort för att slippa sin syster.

Det är ett komplext, plågsamt och drabbande porträtt av de komplicerade relationerna mellan mödrar, systrar och döttrar som Saleh har tecknat. På sitt intensiva, estetiskt klarsynta och poetiska språk med absolut samhällskritiskt gehör, något som för en månad sedan förärade henne det nyligen instiftade Ingela Linds pris, skriver Donia Saleh en historia där smärtan går i arv med modersmjölken och ingen går fri från den andres mörker, trots fysiskt avstånd och obesvarade meddelanden.

I en av bokens starkaste passager formulerar hon detta arv med följande språkliga precision:

”Det som hänt har redan hänt, har gjort verkan i världen, en mamma som är en mormor dog av sin dotters synder, en syster som är en mamma flyttar många mil ifrån sin dotter eftersom hennes syster orsakat så mycket lidande, kvar blir ännu en dotter utan sin mamma, en annan dotter slutar ringa sin mamma som är en syster, som var en dotter, som är en mamma, en moster, en mormor som inte känt doften av sin dotterdotter, doften av dotterns modersmjölk i bebisvecken.”

I ”Röd galla” skildras det som finns kvar när allt har gått i bitar och när idén om det varma, innerliga kvinnliga släktskapet krackelerat för alltid

Om Donia Salehs debutbok ”Ya Leila” (2020) skildrade pubertetens skörhet och vänskapens symbios är ”Röd galla” berättelsen om vad som hände sen, på andra sidan vuxenblivandet. Berättarjaget Aya minns visserligen barndomens sommarlov med släkten i Kurdistan och tonårstiden med tjejgänget i orten, men det är som det vuxna kvinnliga subjektet hon tar plats i världen.

I en slags omvårdnadens koreografi rör hon sig mellan gamlingarna i hemtjänsten, psyket och moster Golans lägenhet.

Ger medicin, håller händer, kokar kaffe, hjälper någon att spy.

Men ibland pyser smärtan och mörkret ut och då blir det hårt, kaotiskt och våldsamt – som när hon tar knark för att stå ut på sin kusin Helins bröllop och råkar putta ner henne bland vassa glasskärvor så att den vita brudklänningen färgas röd av blod. Där, i den stunden, gick det sista som var helt i den trasiga familjen till slut sönder. I ”Röd galla” skildras det som finns kvar när allt har gått i bitar och när idén om det varma, innerliga kvinnliga släktskapet krackelerat för alltid.

Det är en berättelse om bergens krigare och vallmons drottning Golan (eller ”Gullan” som hon kallas av de svenska vårdbiträdena), som trots att hon är kaos och katastrof aldrig slutar vara mamma. Om än en dålig sådan.