Så beskrev en brittisk diplomat född 1834 sina fritidsintressen, och det är väl vad alla som sett Downton Abbey eller läst en Austen-roman tänker på som den gamla brittiska överklassens nöjen.

Man avskiljde sig effektivt från medelklassen genom tillgången till de lantegendomar där dessa hobbys kunde utövas. Ägande och pengar uttrycktes i kultur.  Citatet kommer från de brittiska sociologernas Aaron Reeves och Sam Friedmans sensationellt omfattande kartläggning av den brittiska överheten de senaste 200 åren, ”Born to rule”.

Några decennier senare hade smaken förändrats. En generalsekreterare för brittiska Kulturrådet, född 1918, nämnde istället bland annat ”att läsa, teater, opera, konserter och konstgallerier”.

Gränsen nedåt drog nu snarast genom att överklassen, kraftigt inspirerad av Bloomsburygruppen, med hjälp av sitt eget kvalitetsbegrepp hade definierat sin egen kultur som standard för hela samhället.

Sen brakade populärkulturen in, hand i hand med bredare demokratiska ideal, och överklassens kulturella kameleonter skiftade till folkliga färger. ”Konst, tv, hundar, familjen”, angav en chef för BBC world, född 1969.

Kate Bush, David Bowie och The Smiths ersatte Verdi, Schubert och Bach när de valde skivor i radio. Notera att det inte är vilken billig pop som helst, utan kritikerhyllad ”kvalitetsmusik”.

Och de allra senaste 20 åren har det blivit mer och mer husdjur, familj, matlagning och öldrickande, när eliten själv får presentera sig för allmänheten.

Denna folkliga image blir ett sätt att förvara sig mot skällsordet ”elit”. Vare sig det kommer från en höger som anklagar ett vänsterliberalt etablissemang för att ha sålt ut landet eller från en vänster som hetsar mot de övermätta miljardärerna, så är begreppet, med sin uppenbara koppling till elitism, inget de vill förknippas med, och ofta är de noga med att framhålla sig själva i kontrast till en nidbild av 1800-talets överklass. De gör som Göran Persson med sitt gods – fast tvärtom.

Elit, jag? Nej, nej, jag jagar inte räv. 

Kan den allt mer folkliga imagen bero på att de rika och mäktiga har börjat tvivla på sin moraliska legitimitet?

De understryker istället sina egna meriter, begåvning och sitt eget hårda arbete. De som fötts till pengar och makt – och de är många – griper ofta tillbaka på hur farfar eller någon annan mer avlägsen släkting minsann kom från ingenting, ett slags generationsförskjuten klassreseberättelse.

Alla vill vara self made. Ingen vill framstå som privilegierad.

Detta sker alltså precis i samtidigt som den rikaste procentens andel av inkomsterna har skjutit i höjden kraftigt och avståndet mellan överklass och medelklass blivit avgrundsdjupt.

Forskarna spekulerar i att det hänger ihop. Kan den allt mer folkliga imagen bero på att de rika och mäktiga har börjat tvivla på sin moraliska legitimitet?

Allt är lätt att känna igen också från Sverige.

”Han jobbar nästan dygnet runt”, ”det var extremt kreativa och modiga människor”. Så beskrivs ofta miljardärerna i svensk press, enligt medieforskaren Axel Vikströms avhandling ”The mediated representation of the super-rich”.

Partiledare som pratar falukorv och mello i desperata försök att framstå som jordade i folklagren

Det som framhålls är deras hårda arbete, risktagande och individuella förmågor. Allt syftar till att vi ska förstå att dessa människor på något vis ”förtjänat” sina positioner.

Eller ta författaren som framhåller pappa poetens enkla bakgrund, proffspolitikern som lyfter fram ett sommarjobb man hade för 30 år sedan, filmaren som hellre talar om uppväxten i förorten än om släktens kulturella kapital, entreprenören som talar om en ensamstående mamma, men inte om pappas rika släkt eller partiledare som pratar falukorv och mello i desperata försök att framstå som jordade i folklagren.

Processen där en gynnsam bakgrund döljs eller tonas ner beskrivs också i sociologen Max Perssons närstudie av ett elitgymnasium i Stockholm, där barnen ur de översta skikten intalas och intalar sig själva att deras sociala bakgrund är och ska vara irrelevant: de är här för att de är begåvade. 

Den meritokratiska ideologin kan ju bara ta form om klasskillnader osynliggörs

Det är i sprickan mellan denna självbild och verkligheten, som Reeves och Friedman slår in sitt spett och bänder. Som elit definierar de alla som fått en presentation i boken ”Who's who?”, som utkommit sedan 1849. Där listas de som innehar ett visst jobb eller uppdrag (till exempel samtliga parlamentsledamöter) och dessutom låter man en hemlig jury utse ytterligare mäktiga eller bemärkta personer.

Totalt handlar det om 125 000 namn: bankchefer, kulturprofiler, statssekreterare, professorer, direktörer, journalister, lobbyister, kort sagt folk med stort inflytande. Men forskarna kompletterar studien med en kartläggning av 6000 personer som också tillhör den förmögnaste procenten. Att de inte nöjer sig med statistiska samband, utan också gjort hundratals intervjuer, en egen enkätstudie och en del psykologiska experiment gör studien både forskningsmässigt mer robust och mer nyanserad och boken till ett akademiskt stordåd.

Resultaten slår effektivt hål på alla påståenden om att silverskedarna skulle ha hamnat i historiens byrålåda. Trots skolreformer och det faktum att fler kvinnor och icke-vita når maktens höjder, och trots att militärer och prelater tappat mark till mediafolk och näringslivspampar, så går gräddfilen till makten fortfarande genom de finaste privatskolorna och universiteten. Och dels genom att födas som rik vit man. 

Överklassen har anpassat sig till massutbildningens ökade konkurrens

Ända sedan 1890 har den som fötts inom den förmögnaste procenten haft 20 gånger så stor chans att ingå i eliten än alla andra. Över hälften av eliten har föräldrar med de allra högsta inkomsterna. 

Privatskolornas betydelse har minskat, men är fortfarande avgörande. På 1800-talet hade den som gått en av de finaste skolorna över 200 gånger större chans att nå eliten än andra, en siffra som nu ”bara” är 49 gånger. Och de senaste generationerna som läst vid Oxford eller Cambridge har haft 250 gånger så stor chans att hamna i eliten jämfört med dem som inte gått på universitet alls.

Överklassen har anpassat sig till massutbildningens ökade konkurrens: om man tidigare lekte och söp bort sin studietid som mest handlade om att skaffa kontakter och odla ett sätt att bete sig, så satsar de nu stenhårt på en utbildningskarriär åt sina barn. Så växlas ekonomiskt kapital till kulturellt och sedan tillbaka till ekonomiskt när barnen väl tagit plats i eliten.

Sida upp och sida ner beskriver Reeves och Friedman en häpnadsväckande kontinuitet. Eliten återskapar sig själv generation för generation, aldrig fullständigt, men mycket påtagligt, också under 1900-talets utjämning och demokratisering.

Det liknar de fåtaliga studier som finns av de allra rikaste i Sverige (vilket inte är detsamma som ”eliten”, även om många ingår i denna grupp). 

Avtäckandet av reproduktionen spelar roll, inte bara för att vi får syn på de ärvda fördelarna bakom den meritokratiska förklädnaden utan också för att eliten har makt över oss andra. Vilka som tar plats bland de styrande påverkar vilken politik vi får.

Lyckligtvis är den brittiska eliten politiskt splittrad. Forskarna identifierar en stor grupp socialliberala blairiter, en mindre grupp ärkekonservativa, där många av de rikaste hör hemma, och en växande grupp med progressiva ideal – inte minst kvinnor, icke-vita och de med bakgrund i arbetarklassen.

I många frågor ligger de ganska när allmänhetens uppfattningar, men när medelbritten vill satsa på brottsbekämpning och hälsovård, så är eliten fixerad vid utbildning – vilket ofta ses som en investering i tillväxt, ett annat högprioriterat område för dem. När det kommer till skatter vill de faktiskt oftare höja skatter och utgifter än allmänheten, men de vill att alla betalar mer, inte ha skatter på höga inkomster och förmögenheter, stick i stäv med de ”vanliga” britter de gärna vill framställa sig själva som. 

De pratar kanske inte om jakt och fiske, eller ens om opera längre, men de blockerar fortfarande effektivt hoten mot den egna plånboken.