Dels ska den fungera som en varning: fortsätter vi på den inslagna vägen, med miljön, rasismen, den ekonomiska ojämlikheten eller vad det nu kan vara, kommer det att bli så här jävligt. Dels ska den spegla världen vi lever i nu.
Felicia Mulinari, sedan tidigare verksam som dramatiker och poet, lyckas med båda dessa saker i sin romandebut ”Ackumulation av ursprung”.
Världen hon målar fram är både trovärdig och fasansfull; ett land utan namn (ett par detaljer pekar mot ett framtida Sverige) där rashat och stigande vattennivåer lett till att den vita majoritetsbefolkningen börjat tillämpa ett apartheidsystem som påminner om 1900-talets Sydafrika, Jim Crowe-erans amerikanska söder eller dagens Västbanken.
Än mer isande blir det av förtryckarnas språk. Namnen på de repressiva åtgärder som staten utför känns som ett Tidöavtal på steroider. Det är samma prat om zoner, men istället för att vara platser där polisen får utföra godtyckliga visitationer, är romanens ”ytterzoner” platser av total övervakning som är olagliga att lämna. ”Utvisning för bristande vandel” är i den här världen ”avrättning för lite vad fan som helst”.
Vi får framförallt följa tre personer. Dorothy, som har ”blandstatus” (och åtminstone formellt, åtnjuter vissa av de vitas privilegier), samt ett namnlöst syskonpar som i princip är kastlösa, men där systern – på grund av sin obestridliga begåvning – tillåtits gå på universitetet.
De tre vännerna har tidigare (i relation till romanens sista nu – berättelsen är inte kronologisk och rör sig fritt mellan olika skeenden och perioder i karaktärernas liv) försökt göra motstånd genom en väpnad grupp. Framförallt har det varit på systerns initiativ, men efter att tremannaorganisationen upplösts är hon försvunnen. Några av bokens finaste passager beskriver broderns desperata letande efter henne.
Varenda ord känns genomtänkt och noggrant utplacerat. Men prosa är ingen precisionssport
Men trots höjdpunkter som dessa (samt en fenomenal långdikt, skriven av systern som ett upprivet brev till Karl Marx) är det här en bok med problem. Man märker att författaren kommer ur dramatiken och poesin. Hennes prosa är helt enkelt för stolpig. Punkterna är otroligt många, författaren använder knappt andra skiljetecken. Och även om detta är ett grepp, med avsikt att göra texten mer patosfylld, leder det till en atomiserad text där meningarna står på egna ben istället för att flyta samman och skapa en helhet.
Hade de korta meningarna varit den enda metoden Mulinari tog till för att skapa poetisk effekt hade det kanske ändå fungerat. Tyvärr är inte så fallet. Texten är full av upprepningar och metaforer, och även om dessa ofta är skarpa och tekniskt väl utförda blir man som läsare mätt.
Mulinari har tveklöst varit ambitiös i sitt romanbygge. Varenda ord känns genomtänkt och noggrant utplacerat. Men prosa är ingen precisionssport. Det handlar om flyt och det handlar om rytm. Det förstnämnda saknas här helt. Det sistnämnda finns det gott om, men takten är för monoton; det är minimal techno där det borde vara jazz eller en symfoniorkester.
Som dystopi får ”Ackumulation av ursprung” mer än väl godkänt. Som roman är den tyvärr inte där.
