Under dryga 90 minuter får vi följa hur den palestinska aktivisten Basel Adra dokumenterar den israeliska militärens brutala övergrepp och fördrivningar i hans by Masafer Yatta på den ockuperade Västbanken. 

En dag får han kontakt med den israeliska journalisten Yuval Abraham som vill skildra hans kamp och med tiden växer en vänskap fram. Tillsammans filmar de bybornas desperata försök att behålla sina hus och sin värdighet när tungt beväpnade militärer och israeliska bulldozers jämnar deras by med marken.

Men det är en snårig väg de två vännerna har trampat in på. Basel och hans familj i Masafer Yatta lever under militär ockupation och kan inte röra sig fritt, medan Yuval som israel åtnjuter privilegiet att vara fri och kan åka vart han vill. Den ojämlikhet och orättvisa som präglar deras respektive levnadsvillkor skaver på relationen och ibland bränner det till ordentligt. 

Trots att Yuval är på ”deras” sida blir han i bybornas ögon ändå en representant för Israel och dess brutala militärmakt. De scener där männen i Masafer Yatta anklagar Yuval för det våld som de just utsatts för av de israeliska militärerna påminner mig om vad en svensk-palestinsk bekant sa en gång: ”Människor i väst älskar när en israel och en palestinier bli vänner, de älskar det mycket mer än israeler och palestinier själva.”

Han blir helkroppsförlamad av skottskadan och tillbringar sina sista två år i livet på en madrass i den mörka, kalla smutsiga grotta som hans familj bor i

Det är nog sant, trots att det låter cyniskt, och är troligtvis en av flera anledningar till att ”No other land” väckt så stor uppmärksamhet och  vunnit pris för bästa dokumentär på Berlinale och European Film, såväl som Oscarnominerats. 

Filmer där israeler och palestinier blir vänner eller ihop är en hel genre i sig som bygger på idén om att det ”omöjliga” kan bli möjligt, att kärlek och vänskap kan övervinna sekler av hat och krig.

I ”No other land” utgör de scener där Basel och Yuval delar en cigg eller öppnar sina hjärtan för varandra små välbehövliga ljusglimtar i ett annars kompakt mörker. Det är bitvis outhärdligt att bevittna hur de tungt beväpnade militärerna på mindre än tio minuter låter sina bulldozers krossa byskolan framför de förtvivlade eleverna, vräker hela familjer för att sedan smula sönder deras hus och tvingar dem att bosätta sig i grottor. 

Den enskilt sorgligaste berättelsen är den om Harun Abu Aram, en ung man i Masafer Yatta som protesterar mot att den israeliska militären konfiskerar familjens elgenerator och därför skjuts av en soldat i halsen. Han blir helkroppsförlamad av skottskadan och tillbringar sina sista två år i livet på en madrass i den mörka, kalla smutsiga grotta som hans familj bor i efter att ha fördrivits från sitt hem.

Filmens sista del utspelar sig veckorna efter den 7 oktober 2023, då dödliga attacker mot palestinska byar utförda av israeliska bosättare ökade markant. Även byborna i Masafer Yatta attackerades, vilket Basel Afra lyckas dokumentera med sin mobilkamera. 

När jag ser hatet i de maskerade bosättarnas ögon, hur de kommer utrusande ur skogen med vapen hängande över ryggarna, spänner upp sina vältränade nakna överkroppar och nästan tuggar fradga, för att slutligen – med en lätthet och avsky som om det vore ett skadedjur de hade framför sig – skjuta en av de palestinska byborna i bröstet, kommer jag att tänka på Primo Levis ”Är detta en människa?”, den italiensk-judiske författarens memoarbok från Auschwitz. 

På sätt och vis genomsyrar bokens titel hela filmen. Den är lika central i de israeliska soldaternas iskalla likgiltighet inför gråtande palestinska barn som i Levis skildringar av de tyska nazisternas ofattbara grymhet mot de judiska lägerfångarna.

När människor slutar betraktas som just människor, då kan man göra vad som helst mot dem.