En deprimerad Zeus (Jeff Goldblum) släntrar runt i sidenpyjamas på Kretas gator medan Hera (Janet McTeer) lyssnar på dödas hemligheter iförd extravaganta byxdressar. Poseidon härskar bekvämt över de sju haven från sin lyxyacht och ägnar sig åt att voyeuristiskt dränka delar av besättningen.
Förutom att Dionysus är missnöjd över pappans otillräckliga nepotism är allt till synes frid och fröjd i gudarnas Olympia.
Netflix nya serie ”Kaos” följer hur Zeus dras ner i en spiral av konspirationsteorier om en viss profetia som kan få honom på fall – och tre dödligas halvt omedvetna försök att uppfylla sagda profetia. Det är mörk komedi, ödesbestämda äventyr och lyx i överflöd.
Charlie Cowell, känd för serien ”The end of the f***cking world”, har tagit sig flera friheter med den mytologiska bakgrunden. I vissa fall på uppfriskande sätt: Eurydike, som i sin ursprungliga myt är närmast en skugga till maken Orpheus, får egen agens och den relativt okända myten om Caeneus, en nymf som förvandlas till man av Poseidon, bidrar till att sätta ett transperspektiv i centrum.
Annat lämnar mer att önska som när alla nedskrivna myter om Persefone sågas utan närmare förklaring.
Men troget mytologin ligger gudarna fortfarande runt, blandar sig i de dödligas liv och rycker på axlarna åt våldtäkter och naturkatastrofer.
Nere i Kreta har gudomlig vördnad urvattnats till guldmålade pantomimer, frivilliga dödsoffer och leksaks-treuddar till halvpris. Det är inte konstigt att Zeus är besviken. Alltmer paranoid blir han övertygad om att mänskligheten inte längre respekterar honom. I kapitalismens guldålder mister allt sin betydelse vilket självklart irriterar en evig monark.
Med självklarhet spelar Jeff Goldblum en gud som likt ett barn söker efter bekräftelse utan det minsta förståelse för sitt eget ansvar. Småsint och självupptagen förstår han därmed inte den roll han spelar i sitt eget förfall.
En inställning som i mångt och mycket blir en symbol för vår egen samtid, vilket blir påtagligt när Zeus vid ett tillfälle bränner upp alla bin utan närmare eftertanke.
Underjorden är kort och gott ett arbetsläger i svartvitt. Här slungas döda själar mellan olika jobb, får otillräcklig arbetsträning och ännu sämre villkor
Saken är bara den att han är helt fel ute.
Även fundamentalismen spirar nere hos de dödliga: årsdagar anordnas till hans ära, människor hugger av sina tungor för att hedra Hera och syndiga spartaner straffas med polisbrutalitet. I hopp om att få sin del av rikedomen i nästa liv lever de flesta i djup vördnad för de gudar som drunknar i överflöd. Det är trickle down-ekonomi i gudomlig form.
När Eurydike, dömd av sin myt, väl dör möts hon dock av allt annat än ett paradis. Underjorden är kort och gott ett arbetsläger i svartvitt. Här slungas döda själar mellan olika jobb, får otillräcklig arbetsträning och ännu sämre villkor. De som vigt sitt liv åt gudarna går det inte bättre för.
Arbetskritiken i underjorden är svår att missa: att behöva spendera 200 år i en anställning med oklar mening är svårt att acceptera. Speciellt när allt sker i gråskala och ölen inte har någon smak.
Straffet hävdas vara det repetitiva men den stora skräcken ligger förmodligen även i att förlora den lilla kontroll man trott sig ha över sin tid och i insikten om att det tidigare livet ödslats åt exakt samma sak. Tilltron till att inordna sig i ledet och bli belönad går snabbt i kras och ersätts av meningslöshet.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fastna vid att alla garanteras både bostad och jobb.
Prekariatet når åtminstone inte efterlivet.
Som de flesta serier fastnar ”Kaos” stundtals i det sentimentala, i djup kärlek mellan karaktärer som knappt känner varandra och gudar som plötsligt inser hur fantastiskt underbara människor är, som om de under sina tusentals år inte insett sådant tidigare. Urvattnade troper vi sett förut.
Samtidigt finns det något fint i denna vilja att återanvända myterna för att säga något om vår samtid. Och det är just i kontrasten mellan gudarnas rikedom och de dödas gråa tillvaro (och slutliga stagnation) seriens styrka ligger, i den parallell som dras till dagens allt mer eskalerande klassklyftor.
Vissa myter tål att ältas om och om igen.
