Hej det är 1928 i Berlin, fem år innan Hitler tar över makten. Hej allt faller snart samman, all framtid dör snart men det vet vi inte så vi kör. Vi tror att det finns en annan värld där borta bakom horisonten, en där man förstår att fattigdom och orättvisa är exakt det som göder kriminaliteten. Först mat, sedan moral.
Att år 2023, det år då ett svenskt svenska riksdagsparti vill kunna ge barn livstids fängelse, se Brecht ”Tolvskillingsoperan”, det är en sällsam upplevelse i sig. Både inspirerande och på något sätt rörande. Ett helt 1900-tal ligger mellan oss och dessutom det tidiga 2000-talets uppgivna suck inför kapitalismens skadeverkningar – det blev inte som det skulle och sen blev det värre än någon kunde föreställa sig och nuet speglar sig i dået på ett alltmer skrämmande sätt.
Men för nästan hundra år sedan i ett land klämt mellan två världskrig vågade några tro att en bättre värld är möjlig. Och det utifrån den mest knepiga utgångspunkt, samhällets mest bespottade, tiggarna, hororna och tjuvarna, också de har en röst, ett liv, ett värde.
När Dramaten nu sätter upp Brechts klassiker är det dock utan att slå på stora trumman i jämförelser mellan 1928 i Berlin och 2023 i Stockholm. Sofia Adrian Jupither har tillsammans med scenografen Erlend Birkeland skapat en föreställning som helt och hållet förlitar sig på suggestionskraften i det som uppstår i nuet på scenen. Upplägget gör allt för att understryka Brechts berömda förfrämlingseffekt, skådespelarna sitter vid små barbord mellan sina scener, kommunicerar direkt med både orkestern som är med på scen, och med publiken. River raskt ner den fjärde väggen, är där med oss och gör sin grej.
Brecht tyckte ju då inte att det skulle göra ont ”på riktigt”, teatern skulle få oss att tänka, inte smeta loss i borgliga emotioner
Tiltade, skeva gestalter kliver fram ur myllret på scen. Andreas Rothlin Svenssons cyniske tiggarkung Peachum som gjort business av misär och bara håller en enda sak helig, dottern Polly som när dramat börjar gått och gift sig med gangstern Mackie. Han vet allt om människans beskaffenhet, hur snabbt empatin dör när man vant sig vid misär. Danilo Bejaranos Mackie är lömskt undanglidande och oemotståndligt charmig. Horan Jenny och hennes förflutna med Mackie glimrar till som en punkt där det gör ont på riktigt, genom Electra Hallmans hårdhet och skörhet i kropp och röst.
Brecht tyckte ju då inte att det skulle göra ont ”på riktigt”, teatern skulle få oss att tänka, inte smeta loss i borgliga emotioner, och visst, mina tankar går till maktens skruvade idé om att man kan banka moral in i underklassens kroppar med våld. Och parallellerna som dras mellan smutsiga men legitima affärer som roffar åt de redan rika och därför aldrig straffas och de fattiges synliga sorts kriminalitet går inte att missa.
Men helt håller det inte. Dramatens ”Tolvskillingsoperan” är i sina bästa stunder, som när det tätnar strax före paus i sångnumret kring hur människan är – sån som glömmer att hon är människa – underbart hjärtklappsframkallande. Men mellan de punkterna stelnar den till i det alltför stiliserade formspråk. Man hade kunnat låta dem leva lite, kännas lite, dessa samhällets olycksbarn, eller brännas på andra sätt. Nu blir det en smula ljumt trots att Brechts och Kurt Weils stökiga brötande musikdramatik borde kunna rota fram de mest infekterade av vår samtids bultande sår.
