Ömsinta detaljer som snabbt och effektivt tar sig förbi mitt vuxna kritiska jag och talar direkt till flickan i mig, hon berör mig på ett sätt som överraskar och skakar om. Det är uppenbart att Charlotte Gyllenhammar vet vad hon hon gör med sin tidlösa flickgestalt. 

Alla vi som någon gång varit flickor vet hur det känns att befinna sig i det där stadiet av lika delar frihet som rädsla, vandra på den snåriga stigen av såriga vänskapsrelationer och en växande kropp som man måste börja skydda från omvärldens blickar.

Konstverket hänger i Kulturhuset i Stockholm – samma byggnad där Suzanne Osten under nästan femtio års tid har skapat intelligent och drabbande teater för en ung publik – och är en del av den nya konstutställningen ”Människoungar”.

Gästcuratorn Andreas Nordh Hansson har gjort ett urval ur Stockholm stads konstsamling och tillsammans med Kulturhusets utställningsproducent skapat det som kallas ”en unik utställning för barn”. Man vill uppmuntra besökarna att reflektera över hur det känns att vara barn idag och påbörja samtal om livets stora frågor.

Förutom Gyllenhammar medverkar flera av våra största samtidsnamn; Lena Cronqvist, Karin Mamma Andersson, Peter Tillberg och Leif Ericson. Tavlorna har hängts på lägre höjd anpassad efter betraktarna och konstverken har delats in i olika tematiska rum: klimatångest, kroppens förändring, ensamhet, kärlek och vänskap.

Att skapa en utställning riktad till barn med konst gjord av vuxna är i grunden ingen dålig idé. I själva verket vittnar det om en uppfriskande och respektfull syn på såväl barn som konst.

Barn är, i sin egenskap av små människor, lika mottagliga för konstupplevelser som stora, och riktigt bra konst överbygger både ålder, kön, etnicitet och socioekonomisk bakgrund. I det avseendet lyckas ”Människoungar” väldigt bra med sin gedigna samling målningar, skulpturer, textilverk och grafiska blad som alla håller en mycket hög nivå och som varken förminskar eller förenklar för betraktaren.

Men det är ändå något som saknas, som avslöjar att barn kanske ändå inte betraktas som fullvärdiga konstkonsumenter. Jag tror att det är bristen på mörker, de fula, hemska, fruktansvärda, och skamliga känslorna som är en viktig del i den mänskliga erfarenheten – och som barn i allra högsta grad upplever när de växer upp. Visserligen finns det i temadelen ”I natten stjärnorna” ett försök att illustrera sorg och förlust i mänskliga relationer med målningar som ”Avsked” av Katarina Lönnby, där en liten fladdermus blir till en ängel på himlen och fladdermusföräldern står kvar på jorden och tittar med sorgsen blick in i en spegel.

I det ambitiösa inspirationsmaterialet som riktar sig till lärare finns också förslag på hur man kan diskutera ensamhet och oro utifrån Année Olofssons ”Hide and seek”–  ett foto på en vuxen kvinna vars ansikte täcks av två barnhänder. Eller prata om rädslan inför framtida klimatkatastrofer med utgångspunkt i Mattias Bäcklins blyertsteckning ”Distad rundgång” där en älg och en gnagare möts i skogen.

Men jag saknar verk som på ett mer omedelbart sätt blottlägger det mänskliga mörkret. Konsthistorien är ju full av just det. Visserligen har utställningens innehåll begränsats av Stockholm stads samling, som samtliga konstverk hämtats ifrån, men utan att vara expert på den samlingen gissar jag ändå att det måste finnas konst där som synliggör det hemska och smärtsamma med att vara människa.

Barn avskyr lögner, sa Suzanne Osten nyligen när hon intervjuades i P1 Kultur. Det är verkligen sant.

Vet ni vad barn också ogillar?

När deras mörka, fula känslor inte får utrymme eller tas på allvar.