Att visa Benjamin Ingrossos rumpa är inte jämställdhet
”Är det verkligen önskvärt att börja sexualisera manliga kändisar på samma sätt som det har gjorts med kvinnor? Är det tänkt som en jämställdhetshandling?”, skriver Kristin McMillen.
Bild: Christine Olsson & Jessica Gow/TT, Andreas Johansson (montage)
Dagens ETC
I dokumentären om den före detta barnstjärnan finns inte en bildruta som skulle kunna skada artistens varumärke.
Däremot finns det gott om naken torso.
Den grova objektifierande blicken väjer inte ens när han går in i duschen.
Regi, produktion: Jacob Rangnitt, Oskar Fagerström
Produktionsbolag: All about/Warner Bros Discovery
Premiär: 21 maj på Max (tidigare HBO)
Precis som sin syster Bianca Ingrosso och mamma Pernilla Wahlgren har lillebror Benjamin Ingrosso ett absolut gehör för att vara likeable framför kameran.
Det är något så självklart självlysande över honom att det inte går att värja sig: Hjärtan smälter när han ler med hela tandraden. Blommor slår ut när hans ljusa stämma ljuder och bebisar slutar gråta när han dansar.
Från att ha varit en gulligt töntig barnstjärna i hatt har Benjamin Ingrosso de senaste åren vuxit upp, skaffat sig en betydande skara skrikande fans med ”Benji” skrivet i pannan, korats till Sveriges bäst klädde man och utsetts till landets sexigaste av podden ”Till sängs”.
Men är han globalt oemotståndlig? Det är frågan som ska besvaras i dokumentärserien ”This is Benjamin Ingrosso” som just haft premiär på streamingtjänsten Max (tidigare HBO). Här får publiken följa artistens väg mot att lanseras som internationell musikexport, vilket ”aldrig har gjorts tidigare” med en manlig soloartist från Sverige, enligt förtexten.
Serien är gjord av två av Benjamins bästa vänner, filmarna Jacob Rangnitt (regissör) och Oskar Fagerström (producent) och det märks. Här ges en intim känsla av att få följa med bakom kulisserna i både låtskrivande och turnéliv, med en påtagligt avslappnad och okonstlad artist framför kameran.
Han föddes för att ”performa” som någon uttrycker det
Men dokumentärmakarnas vänskapskoppling till Benjamin Ingrosso har också ett högt pris i form av bristande journalistisk integritet. Här finns inte en bildruta som stryker mothårs, inte ett komprometterande drag eller scen som skulle kunna skada artistens varumärke som sympatisk, snygg och musikalisk.
Snarare känns dokumentärserien som en del i den minutiöst planerade marknadsföringen av artistens lämplighet som internationell stjärna. Han föddes för att ”performa” som någon uttrycker det, intill gulliga klipp från när en Benjamin i småskoleålder gör piruetter och spagat på scen.
Det uddlösa PR-anslaget känns igen från internationella artistdokumentärer om Taylor Swift, Ed Sheeran och Beyoncé. Som tittare sitter jag hela tiden förgäves och väntar på scener som ska kännas mindre insmickrande och regisserade av artisten själv.
Ändå är det är inte det inställsamma anslaget i Benjamin Ingrosso-serien som är mest slående, utan den grova objektifierande blicken. Inte ens i musikdokumentärer om kvinnliga artister har jag sett något mer sexualiserande än den första delen ”This is Benjamin Ingrosso” (som för övrigt borde ha hetat ”This is Benjamin Ingrossos torso”).
Den kåta vinkeln gör sitt bästa för att se smygfotad ut, vilket får det hela att kännas som ett intrång
Bara minuter in i dokumentärserien har filmarnavisat den unga artisten både nyvaken i kalsonger och vid poolen i tajta speedos. Sedan fortsätter det genom otaliga klipp med kameran smekande över stjärnans bara överkropp.
"Är Benjamin Ingrosso väldigt varmblodig?" hinner jag tänka innan det blir ännu grövre.
I en scen filmas Benjamin Ingrosso helt naken bakifrån när han duschar. Den kåta vinkeln gör sitt bästa för att se smygfotad ut, vilket får det hela att kännas som ett intrång. Kanske är scenen tänkt att vara ”fan service”, men det är ändå en helt ny nivå av heterosexuell manlig objektifiering som känns ovärdig.
Jag funderar över vad filmarna fått för reaktioner om de filmat Bianca Ingrosso naken när hon duschade. Hur unket och integritetskränkande det hade känts.
Är det verkligen önskvärt att börja sexualisera manliga kändisar på samma sätt som det har gjorts med kvinnor? Är det tänkt som en jämställdhetshandling?
I den första delen av ”This is Benjamin Ingosso” blottas också den sorgliga baksidan av objektifieringen, i en av få uppriktigt sårbara scener.
”Jag ser blek, röd, ful ut i ansiktet” säger en gråtfärdig Benjamin Ingrosso framför spegeln. ”FUCK! Jag orkar inte att folk ska gå runt och tänka 'oj, har han gått upp i vikt' eller 'vad ful han är'.”
De flesta kvinnor kan känna igen sig i den dömande utifrånblicken på sig själva. Men att höra förtvivlan i Benjamin Ingrossos röst känns inte det minsta som rättvisa.