En lyckad uppföljare ska ta originalets fungerande formel och ge sin publik mer av allt. Det lyckas helt klart i ”The last of us 2”, som gjort USA ännu mer oförlåtande och fyllt av tragedier efter att klimatförändringar och ett virus från en svampparasit lett till världens kollaps.
Och om ni undrade så ja, Ellie (Bella Ramsay) säger tyvärr ”fuck” lika onödigt ofta i andra säsongen.
Berättelsen inleds fem år efter händelserna i första säsongen. Joel (Pedro Pascal) och Ellie har hittat ett hem i nybyggarstaden Jackson, Wyoming där publiken också stiftar bekantskap med Ellies kärleksintresse Dina (Isabela Merced).
De infekterade ”clickers”-zombierna – som i full form ser ut att ha en våldsamt herpesutbrott över hela ansiktet – hotar vid stadens utkanter, och en grupp från den hämndlystna milisen ”Fireflies” har hittat spåret efter Joel och Ellie.
Det gäller att ha lite tålamod bortom första avsnittet, som dels är dramatiskt slarvigt (varför går Ellie och Dina in i ett ödehus och riskerar livet i onödan?) och ibland påminner om en tillrättalagd ungdomsfilm från 90-talet med klichéartad gaybashing.
Men redan i avsnitt två blir det åka av på riktigt, då milisen knappar in på avståndet, samtidigt som en invasion av ”clickers” stormar fram i en blodig och välkoreograferad actionsekvens av samma höga klass som i ”Game of Thrones”.
Sen startar en hämndspiral som skickar iväg Ellie och Dina till Seattle, bara för att hamna mitt i en konflikt mellan krigande fraktioner av militär och fundamentalistiska sektmedlemmar.
Jag har spelat båda ”Last of us”-spelen, och gillade den proffsigt producerade HBO-adaptionen. Första säsongen förhåller sig hyfsat troget till spelets första kapitel.
Det störde mig aldrig att seriens skapare tog sig kreativa friheter och slängde in ett helt avsnitt orelaterat till handlingen – om ett medelålders gaypar och deras postapokalyptiska vardagsliv.
Det kändes snarare nyskapande med den sortens konstnärliga frifräsande.
Ellie och Dina rider runt på hästrygg i Seattle och spekulerar i vad Pride-flaggorna betyder: ”Vad är grejen med alla regnbågar?”
Internet delades förstås upp i älskare och hatare och andra säsongen lär generera samma sorts reaktioner. Det är oundvikligt att reta upp anti-woke-mobben med en lesbisk kärlekshistoria baserad på ett tv-spel. Men andra säsongen är också relativt trogen sin förlaga, även om HBTQ- och girlboss-tematiken i serien insisterar lite väl mycket på att bryta av från spänningen.
Ellie är numera inte bara kaxig utan också proffstränad i MMA – en kunskap som tydligen överlevt jordens undergång där så mycket annat är bortglömt.
Kärlekshistorien mellan Ellie och Dina erbjuder kärleksfulla ögonblick som bryter av mot all grymhet, men de pågår också väldigt länge och drar ned tempot. Ibland funkar deras relation däremot väldigt bra som en påminnelse om hur lätt rättigheter kan försvinna och historia skrivas om. Exempelvis när Ellie och Dina rider runt på hästrygg i Seattle och spekulerar i vad Pride-flaggorna betyder: ”Vad är grejen med alla regnbågar?”.
I den postapokalyptiska genren har ”The last of us” egentligen aldrig varit lika knasigt nyskapande som ”Mad max” eller haft samma svärta som exempelvis ”Vägen”. Ändå finns relevanta paralleller till samtidens USA, och hur landet tyckt vara uppdelat i olika fraktioner utan någon medkänsla utanför den egna stammen.
Viruset som hotar dem alla är en hotfull påminnelse om Covid-åren, som verkar ha eskalerat den radikalisering och polarisering som lett fram till dagens sköna stämning i USA.
Men allt detta är tankar som ploppar upp efteråt. Med undantag för avsnitt ett är den välregisserade produktionen nästan totalt uppslukande och nagelbitande spännande utan någon paus för reflektion.
Det är ofta än mer intensivt än första säsongen, och mer dystopiskt vackert. Det har gått inflation i postapokalyptiska skildringar de senaste åren men det magnifikt övervuxna Seattle visar hur mäktig genren kan vara om den görs på rätt sätt.
