Deckarna översvämmar oss, flera hundra om året bara i Sverige. Det är en kulturell klimatkatastrof. Bara några få av dem är värda vårt förtroende. Någon enstaka är värd att kallas roman.
Den senaste av det slaget är Christoffer Carlssons bok ”En liten droppe blod”.
I boken möter vi tre författare – och på slutet en fjärde. Sånt är avtändande. Författare är sällan intressanta romanfigurer.
Men här finns en ljusstark centralfigur och två som vill skriva hennes biografi. Ingrid Klinga är en av de stora och gåtfulla. Hon påminner vagt om Kerstin Ekman. Först tar hennes biograf sitt liv. Sedan dör hon själv vid hög ålder. En tredje tar över, vår jagberättare. Och han dyker i tiden – deckare gör ofta så – ner till 50-talets slut och en av de märkligaste och mest skrämmande politiska historierna vi har. En historia som håller på att glömmas bort. Men inte riktigt alla har glömt, och där kommer ilningar längs ryggraden. Spänning och överraskningar hör till genren.
Den politiska retoriken hävdade neutralitet, men verkligheten var en annan.
Mot 50-talets slut fördes en animerad diskussion om Sverige skulle skaffa atomvapen för att markera och försvara sin neutralitet. Det gick så långt, enligt romanen, att bomberna fanns på ritbordet. Man kan tänka sig att allt detta tilldrog sig stort intresse från både öst och väst. Spioneri mot Sverige är mer än tänkbart. Den politiska retoriken hävdade neutralitet, men verkligheten var en annan.
Christoffer Carlsson placerar detta spiondrama bland studenter och universitetslärare i Uppsala. Att det hela är något av en saga markeras av att staden och tiden är ganska suddiga i både konturer och detaljer. Banérgatan ligger fel. Och sålde man verkligen popcorn på Fyrisbiografen redan 1957? När mina egna minnen tar vid tjugo år senare fanns det väl bara Nickel i kassan. Oskärpan får delvis sin inomlitterära förklaring i romanens slutscen. Men också sagor kan kräva lite research.
Spänning och död blir det gott om de där åren runt Ingrid Klinga, en karismatisk och ljugande ung student från Småland som skriver på sin första bok. Fascinationen tar sig utanför bokpärmarna genom att jag börjar fundera på faktaunderlaget.
Hur mycket är sant av det som berättas om atomvapenprogrammet? Carlsson påpekar till exempel att allt vi vet om östtysk inblandning i svenska angelägenheter under den här tiden kommer från Stasis arkiv. Säpo har alltid varit tyst som muren. Bilden av säkerhetstjänsterna är mörk. De bevakar sina revir benhårt, och denna bevakning sträcker sig över mer än ett halvsekel. Det kan fortfarande vara riskabelt att komma för nära det som hände 1957-59.
Spelet mellan förklädnader och sanningar pågår ända till romanens sista sida.
Men det finns också en smått komisk motbild av Säpo. I deras svartsjukt bevakade arkiv finns gamla brev skrivna med osynligt bläck, sånt där som barn gör av citronsaft. De för i sanning handlingen framåt.
Allt detta är förstås normalt för en deckare och spionroman. Det som lyfter ut den här boken ur genrelitteraturen är spelet mellan fiktion och verklighet, människornas motsägelsefulla och ovetbara inre liv. Den stora ensamheten förses med spektakulära broderier. Om någon byter sida är det kanske bara så att han eller hon byter mask inför sin omgivning. Spelet mellan förklädnader och sanningar pågår ända till romanens sista sida.
Hur Christoffer Carlsson försöker kränga sig ut ur sin genre är intressant att studera. Hans förlag tror uppenbarligen att han fortfarande är en deckarförfattare. Annars hade redigeringen av texten och bokens formgivning sett annorlunda ut. Försäljningssiffrorna står på spel. Hans exceptionella stilistiska begåvning hade kunnat få blomma rikare. Vemodet hade kunnat bli ännu mera exakt.
Själv vill han nog avlägsna sig från deckarformatet precis som Kerstin Ekman en gång gjorde. Hon var den stora deckardrottningen innan hon blev Sveriges främsta romanförfattare. Men ett brott finns alltid i hennes böcker – också i den senaste romanen ”Löpa varg”.
På det litterära fältet springer han dock mycket snabbare än sin läromästare
Men jämförelsen med Kerstin Ekman sträcker sig naturligtvis inte så långt att hon skulle varit inblandad i en spionaffär i sin ungdoms Uppsala. Även om idén är ganska kittlande, en märklig saga.
Christoffer Carlsson hanterar också ett annat mellanläge, inte bara balansakten mellan roman och deckare. Han är akademiker, docent i kriminologi och framstår ibland i offentligheten som lärjunge till Leif GW Persson – med allt som därtill hör.
På det litterära fältet springer han dock mycket snabbare än sin läromästare. Fler akademiker borde röra sig över gränsen mellan vetenskap och kultur. Det finns en tradition från Lars Gyllensten och PC Jersild att anknyta till. En och annan litteraturvetare skriver visserligen deckare, men bättre borde många kunna.
Om den här boken, och dess fåtaliga likar, kunde få alla glufsande deckarläsare att bli mera kvalitetsmedvetna vore mycket vunnet. En liten droppe blod är definitivt en av vårens bästa romaner, oavsett på vilken hylla i bokhandeln och på biblioteken den hamnar.
