Det första man behöver göra för att ta fram en budget som kan hantera de två stora kriserna i Sverige är därför att gå utanför boxen.
Klimatkrisen kräver en stor förändring av investeringar och forskning.
Den sociala krisen med ojämlikhet och en ny fattigdom kräver en rejäl förändring av skattesystem, försäkringar och stöd.
Det här är inget man snickrar ihop som ett litet hobbyprojekt, men det finns några principiella förändringar man kan peka på för att ändra utvecklingen.
Skilj på investering och drift
I all normal ekonomi skiljer man på investeringar och på kostnader för att driva en verksamhet. Det är sunt, en investering av exempelvis ett hus är ju något som har en tidshorisont på 100 år, och finansieras av stora lån som amorteras under många år, medan skötsel, kyla och värme i huset betalas år från år genom hyrorna som tas in. På samma sätt gör en industri miljardinvesteringar när verksamheten ändras, men räknar därmed inte med att man är bankrutt och i konkurs, utan skriver av investeringen på ett antal år.
För en stor ekonomisk aktör gäller det därför att ha två budgetar.
En för drift.
En annan för investeringar.
Det här hade staten under decennier, men det hela ändrades under åren då Gösta Bohman (M) var ekonomiminister. Då slogs allt ihop till en budget och det innebar att staten inte längre skulle investera med pengar man lånade av medborgarna utan de långsiktiga satsningarna skulle betalas direkt via skatt och andra intäkter. När Socialdemokraterna återkom till makten 1982 ändrades inte detta.
På 90-talet, med Göran Persson (S) som ansvarig, blev det den här röran som gjorde att man kunde påstå att staten var satt i skuld, statsskulden blev det som styrde all diskussion, men hela tiden handlade det om att man räknade statens lån men inte den offentliga sektorns pengatillgångar. Man skapade ett minus som styrde politiken in i åtstramningar.
Våga satsa, våga låna
För att kunna ändra på det här bör politiken nu istället börja dela upp budgeten i en investeringsbudget och en som handlar om driften. Det här något som Reformisterna driver inom S och som även Vänsterpartiet äntligen börjat diskutera. Miljöpartiet har ännu inte vågat ta steget vilket är märkligt. För den som vill rädda klimatet är detta nog nödvändigt då de flesta stora insatserna en nation kan göra är genom investeringar och förbud. Men man kan inte förbjuda utsläpp om man inte samtidigt investerat i rena lösningar.
Vi sätter investeringsbudgeten på tio år.
Det offentliga har idag ett överskott på 1 460 miljarder.
Staten kan utan stora kostnader låna upp ytterligare 1 540 miljarder.
Det här kan staten faktiskt låna av sig själv, det vill säga via Riksbanken.
Total investeringsbudget blir då 3 000 miljarder på tio år.
Vad kan det räcka till?
För att bli klimatpositiva behöver vi utgå från utsläppens källor. 70 procent är smutsig energi, 15 procent är jordbrukets utarmning av matjorden, 15 procent är skogsavverkning.
Om man låter en investeringsbudget hantera detta i proportion skulle vi satsa 2 000 miljarder på ny energi, 500 miljarder på klimatsmart ekojordbruk och 500 miljarder på att bevara mer skog.
• Dubbla elproduktionen
Det påstås att Sverige måste dubbla sin elkonsumtion till 300 TWh för att samhället ska elektrifieras. Det betyder 15 nya TWh per år till elektriska industriprocesser, ny eltrafik, ny värme och kylproduktion. Det klarar budgeten. Att bygga ut elproduktionen så den kan producera 15 TWh per år kostar 150 miljarder i form av sol, vind och batterilager. Hela elektrifieringen av samhället är genomförd för 1 500 miljarder på tio år.
Total investering per år blir 150 miljarder men som alltid är det fel att se en investering bara som en kostnad. Den el som produceras och lagras säljs ju på nätet så oberoende om statens investeringsbudget handlar om lån till andra aktörer eller egen direkt investering finns det en intäkt på cirka 50 öre per kWh (det går upp och ner rejält mellan åren) vilket per år i snitt skulle ge inkomster på cirka 7,5 miljarder kr. Det tar då bara 20 år att betala en sådan investering med försäljningen av ren el. Inte bara i Sverige, utan även till utlandet.
• Avveckla bioenergin
Sveriges största utsläppskälla är inte trafik eller stålverk, utan bioenergin. Allt som allt är den uppe i 150 TWh per år i form av el och värme/kyla och den står för ungefär hälften av Sveriges verkliga utsläpp. Bioenergins problem är att man skapar direkta snabba utsläpp vid förbränningen som det tar många decennier att binda i form av ny skog.
Att ersätta all denna energi (som dubblats på nära 20 år) kräver en investering på totalt 1 500 miljarder, det vill säga 150 miljarder per år. Nu är bioenergi betydligt dyrare än ren el så återbetalningstiden för samhället för en sådan satsning är mycket snabbare då man slipper kostnaden för bränslet som driver kraftvärmeverken och ersätter det med billig el. En sådan investering blir självfinansierad på under tio år.
• Distribuera el och värme
Att flytta el från norr till söder är en stor investering som till stora delar blir onödig om ren el istället produceras över hela landet. Ju mer lokal elproduktion en stad har, desto stabilare och säkrare blir elförsörjningen. Men kablar till havsbaserad vindkraft och till stora nya industriprocesser som rena serverhallar, elbaserad kemisk industri, stålproduktion och andra processer kräver nya ledningar.
Branschen påstår att man behöver 500 miljarder fram till 2045, ett anslag på 200 miljarder på tio år gör att elnäten kan hinna ifatt utan att det drabbar elnätskunderna med kraftigt höjda avgifter. Det blir alltså 20 miljarder per år för den akuta omställningstiden.
• Koldioxidlagring i skogen
Sveriges skog behöver växa, inte bara för att bevara biologisk mångfald men för att lagra växthusgaser vi redan släppt ut. Problemet är att ingen betalat för utsläppen man gjort och därför har heller ingen betalat för att binda dem. När landet avvecklar bioenergin finns en unik möjlighet att ersätta skogsägare som vårdar sin skog och låter den växa istället för att kalhugga den. (Viss skog kommer alltid avverkas, men dagens skogsskövlingar måste bort.)
Att lägga 50 miljarder per år på ökad kolinlagring blir fullt möjlig med en investeringsbudget. Då kan växande skog lagra en femtedel av de årligen skapade utsläppen från trafik, industri och bostäder.
• Bygg elvägarna
Att lägga eltråd ovanpå motorvägarna – eller i körbanan – skulle vara mycket billigare än dagens satsning på helt batteridrivna långtradare. Det skulle dessutom spara batterier, något som riskerar bli en bristvara kommande tio år. Att elektrifiera E4, E18, E20 skulle kosta under 100 miljarder, enligt en uträkning av Siemens – och betala sig genom att åkarna betalar avgift för att slippa dagens bränslen.
• Bygg ut järnvägen
Det stora tvisteämnet bland klimatdebattörer är för eller emot snabba tåg. Sanningen är att vi har råd med bägge. Lägg 500 miljarder på snabba tåg över hela landet och på utveckling av befintliga och lokala tåg så kan hela Sverige bli ett tågland med mindre långtradare och i praktiken utraderat inrikesflyg.
De 500 miljarderna finansieras via lån där vi själva står för pengarna genom att AP-fonderna får i uppdrag att låna ut hälften av det kapital pensionsavgifterna ger varje år till projektet. AP-fonderna placerar alltså nya 120 miljarder varje år.
• Bygg bort bostadsbristen
Det råder delade meningar om hur mycket lägenheter och småhus Sverige behöver, siffrorna går från 200 000 till 700 000 lägenheter. Men en rejäl satsning på 300 000 lägenheter, byggda i trähus, skulle minska bostadsproduktionens utsläpp med 80 procent (betongen minskar) och kosta ungefär tre miljoner kronor per trerummare. Om staten ger 100 procent krediter för byggandet kan både stora traditionella byggare, alternativa byggare och annorlunda boendeformer få plats.
Kostnaden blir 900 miljarder kronor och eftersom hus är en långsam ekonomi tar det 30 år för kreditgivaren att få tillbaka pengarna. Per år kostar det alltså ungefär 90 miljarder att bygga så alla får ett eget hem att bo i.
I motsats till gamla hus är nya väldigt energieffektiva och kan producera den energi som behövs på det egna taket. Nyttan av koldioxidlagringen i trästommar och de små energiförlusterna förbättrar kalkylen snabbt för samhället. Och vi måste ju ha nånstans att bo.
• Klimatrent jordbruk
Trots dessa gigantiska satsningar är investeringsbudgetens ram inte tom på grund av löpande inkomster. Det finns miljarder till omställningen av jordbruket där all fossilbaserad gödsel ersätts med naturlig och där bönder får betalt för att öka kollagret i marken.
Höja skatten? Behövs inte
En investeringsbudget på 3 000 miljarder är helt enkelt en enorm kraft för att ställa om samhället, men samtidigt ingen omöjlig kostnad då det mesta betalar sig själv inom 20 år.
För borgerliga politiker är ovanstående otänkbart eftersom man vill att det är det privata kapitalet som ska göra omställningen.
Problemet är att den uteblir, trots att det finns både kapital och kunnande. Men om det offentliga agerar skulle inte bara de offentliga budgetarna påverkas positivt, utan även de privata investeringarna.
Sverige har blivit ett delat land där fattigdom skapats samtidigt som landet nu har en procent av världens miljardärer. Nyrikedomen är enorm.
En vänsterslutsats är då att höja skatten för att finansiera bättre välfärd, bättre sjukvård eller rättvisare löner och pensioner.
Men det tror vi är ett felslut.
Det första som skulle hända om det offentliga genomförde en tioårig klimatinvesteringsplan är nämligen att skatteintäkterna direkt skulle öka genom aktiviteten i samhället och genom att massarbetslösheten försvinner. När fler jobbar blir finansiering av exempelvis högre garantipensioner inget problem eller jämställda löner.
Snarare skulle det offentliga kunna spä på klimatpolitiken genom gemensamma lösningar som fri kollektivtrafik för att minska bilismen eller stöd för minskad konsumtion/energieffektivisering.
Det finns en enorm klimatnytta i att minska konsumtion av saker och ersätta det med konsumtion av tjänster.
Inte råd med passivitet
Det som händer med driftsbudgeten när en stor investeringsbudget för klimatet blir verklighet är att det öppnar sig en jättemöjlighet för en radikal utjämnande politik.
Vi blir alla rikare med omställningen, inte fattigare.
Men hur det fördelas är en politisk kamp som återstår att vinna.
Ovanstående är naturligtvis ingen färdig budget, bara exempel på vad en investerings och driftsbudget kan innebära med en ram på ungefär 3 000 miljarder.
Poängen är att de partier som driver en sådan politik också visar människor att det faktiskt går att lösa den akuta klimatkrisen, det går att vara ett föredöme för världen och kostnaden är mindre än kostnaden för en pandemi.
Det handlar inte om vi har råd.
Det handlar om att inte ha råd att inget göra.
