I januari intervjuade The Guardian en ung man vid namn Aaron Callaway, som arbetar natt vid ett av Amazons lager. Han måste placera 250 produkter i timmen i särskilda vagnar. Hans arbete, säger han, är så enformigt, asocialt och alienerande att:

– Jag känner att jag har förlorat mig själv. Min huvudsakliga interaktion sker med robotarna.

Och detta är innan man har infört armbanden.

Jag ser den förfärliga historien om Don Lane, DPD-chauffören som kollapsade och dog av diabetes, som ett annat exempel på samma avhumanisering. Efter att ha fått böta 150 pund (cirka 1 600 kronor) till företaget för att han tagit ledigt en dag för att gå till läkaren, kände den här ”egenföretagaren” (som arbetade heltid för företaget och bar dess uniform) att han inte längre kunde gå på sina läkarbesök. Som filosofen Byung-Chul Han säger, i gig-ekonomin ”är varje enskild individ sin egen herre och slav … klasskampen har ersatts av en inre kamp med sig själv”.

Du är en av robotarna

Allt det som arbetet erbjöd under den socialdemokratiska eran – ekonomisk trygghet, en känsla av tillhörighet, ett socialt liv, politisk fokus – har försvunnit: alieneringen är nu nästan fullständig. Den digitala taylorismen, som delar upp intressanta arbeten i uppgifter som är själsdödande enformiga, hotar att degradera nästan varje form av arbete. Arbetarna är reducerade till postindustrialismens krockdockor. Robotarna är här och du är en av dem.

Så var finner vi identitet, mening och syfte, en känsla av självbestämmanderätt, stolthet och nyttighet? Svaret är, för många människor, i frivilligarbete. De senaste veckorna har jag tillbringat en hel del tid inom den offentliga sjukvården och jag har insett att det finns två nationella sjukvårdssystem i Storbritannien: det officiella, som dagligen utför mirakel, och det frivillignätverk som stödjer det.

Var jag än tittar ser jag anslag uppsatta av människor som hjälper till på sjukhuset, som håller i stödgrupper för andra patienter, samlar in pengar till forskning och utrustning. Utan detta stöd skulle, misstänker jag, det officiella systemet ramla ihop. Och det skulle även många av patienterna. Det finns fascinerande forskningsartiklar som menar att positiva interaktioner med andra människor främjar fysiskt läkande, minskar fysisk smärta och minimerar oro och stress för patienter som ska opereras. Stödgrupper räddar liv. Det gör även de som samlar in pengar till behandlingar och forskning.

Klädde staden i rosa

Häromveckan talade jag med två anmärkningsvärda frivilligarbetare. Jeanne Chattoe började samla in pengar till bröstcancerorganisationen Against Breast Cancer efter att hennes syster diagnosticerats med sjukdomen. Fram till dess hade hon levt ett stillsamt liv, tagit hand om sina barn och arbetat i sin systers väskaffär. Snart upptäckte hon förmågor som hon inte haft en aning om att hon besatt. Det dröjde inte länge förrän hon började organisera en årlig modevisning som under 13 år har samlat in närmare 400 000 pund (nästan 4,5 miljoner kronor).

Sedan fick hon, en natt när hon låg vaken, en fantastisk idé: Varför inte smycka hela hemstaden i rosa en gång om året och involvera hela samhället i saken? Witney in the Pink har nu anordnats i 17 år och alla butiker deltar: till och med slaktarna färgar sina uniformer rosa. Evenemanget samlar in minst 6 000 pund (cirka 67 000 kronor) om året.

– Det har förändrat hela mitt liv, berättade Jeanne för mig.

– Jag äter, lever och andas mot bröstcancer … Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan insamlingarna. Förmodligen ingenting. De har gett mig ett syfte.

Hon skaffade sig så mycket kunskap genom att organisera de här evenemangen att Against Breast Cancer 2009 utsåg henne till styrelseordförande, en roll hon har än i dag.

Fast i ekorrhjulet

Efter sin transplantation donerade Kieran Sandwell sitt gamla hjärta till den brittiska hjärtstiftelsen British Heart Foundation. Sedan började han fundera över vad han kunde göra för att stödja deras arbete. Han berättade för mig att han var fast i ekorrhjulet i flera år, utan att gilla sitt jobb särskilt mycket, och undrade vad han höll på med.

Han bestämde sig för att vandra längs hela Storbritanniens kust för att samla in pengar och öka medvetenheten. Han har nu 450 mil bakom sig och 320 framför sig.

– Jag har märkt att man faktiskt kan göra vad som helst som man bestämmer sig för … vad jag än kommer att möta i livet så kan jag förmodligen hantera det. Jag oroar mig inte för något nu.

Precis som Jeanne har han upptäckt oväntade talanger.

– Jag visste inte att jag inom mig hade förmågan att bara kunna prata med vem som helst.

Hans vandring har också väckt hans kärlek till naturen.

– Jag verkar ha skapat en fluffig bubbla: det som händer mig varje dag är fantastiskt … Jag vill försöka visa människor att det finns ett bättre liv där ute. För Jeanne och Kieran har frivilligarbetet gett dem det som arbetslivet en gång i tiden utlovade: mening, syfte, plats, gemenskap. Det är säkerligen här hoppet ligger.

Så här är mitt skandalösa förslag: ersätt yrkesvägledning med frivilligarbetesvägledning. Jag har tidigare hävdat att en hel del av den yrkesvägledning som skolor och universitet erbjuder är sämre än värdelös, och skyfflar studenterna med huvudet före in i maskineriet och underbygger de livsförstörande storbolagens tjuskraft.

För att vara rättvis mot yrkesvägledarna så börjar deras jobb bli nästan helt omöjligt ändå: hela infrastrukturen kring anställningar verkar vara utformad för att avskaffa meningsfullt och fascinerande arbete.

Ojämn kamp

Men om utsikterna är små att de ska hitta jobb som matchar studenternas förhoppningar och personligheter och tar vara på deras förmågor, så är utsikterna betydligt större att de kan hitta goda möjligheter för dem att frivilligarbeta.

Det är kanske dags att vi ser frivilligarbete som centralt i vår identitet och avlönat arbete som perifert: något vi måste göra, men som inte längre definierar oss. Jag skulle verkligen vilja höra folk svara så här på frågan vad de gör: ”Jag frivilligarbetar på en matbank och springer maratonlopp. På min fritid arbetar jag för att få pengar.”

Och det finns en sidoeffekt. Världen har förstörts av människor som försöker höja sin status genom sitt arbete. Inom många yrken – till exempel inom de fossila energibolagen, vapenindustrin, bankväsendet, reklambranschen – stiger ens anseende ju mer skada man gör. Ju mer man fördärvar andra människors liv, desto mer bidrar man till aktieägarvärdet.

När man frivilligarbetar, däremot, får man mer respekt ju mer gott man gör.

Vi bör fortsätta kämpa för bättre jobb och bättre arbetsvillkor. Men kampen mot arbetsplats­teknologin är ojämn. Den verkliga ekonomiska kampen just nu gäller omfördelningen av det välstånd som genereras av arbetare och maskiner, genom allmän basinkomst, återförandet av gemensamt ägande och annan sådan politik. Tills vi uppnår detta kommer de flesta människor att vara tvungna att ta det arbete som erbjuds. Men vi kan inte låta det äga oss.

Vill du ha mer av Dagens ETC?

Vi gör Sveriges enda röda och gröna dagstidning.
Du beställer den här.