Enligt Magdalena Andersson var det bara enstaka bråkstakar som protesterade mot den strama finanspolitiken. Men partiledaren hade uppenbarligen inte örat mot marken.

Progressivt? Nej, det blir repressivt. Socialdemokraterna släcker varje liten lykta av hopp.

Högerpopulism är inte en psykisk åkomma hos lågutbildade – det är en reaktion på att ha blivit sviken av ett helt system.

Partimedlemmar är besatta av tanken på att påverka inifrån. Det har inte gått särskilt bra – nu måste progressiva socialdemokrater fråga sig om det ens går att vara vänster och sosse.

Minskar tilliten till ett parti som säger sig vilja hejda marknadens makt över samhället, kommer denna marknadsmakt att växa än mer.

Den politiska oppositionen saknar övertygelse och kraft.

Vi får aldrig sluta mötas i verkligheten. Men gränsen för vad som är möjligt kan – måste – utmanas också i det virtuella.

Det är dags att räta på ryggen och ge plats åt annat än kulturkriget i den politiska debatten.

Socialdemokraternas förslag för att motverka segregation är att strategiskt riva bostäder och att ge välbeställda förtur till bostäder i utsatta områden.

Socialdemokratin avgör utfallet i svensk politik – nu måste S välja rätt väg.

Något är fel när S inte rasar över skattesänkningar.

Vi är onekligen på väg någonstans, så varför måste det vara åt helvete?