På onsdagen närmade sig Finland en Natoansökan. I Helsingfors presenterade regeringen en uppdaterad säkerhetspolitisk analys. Här finns inga slutsatser, men utrikesminister Pekka Haavisto sammanfattade:

– För Finland är det viktigt att Nato fortsatt har öppna dörrar, sa han på en pressträff.

Samtidigt var statsminister Sanna Marin i Stockholm, bland annat för att informera sin svenska kollega Magdalena Andersson om innehållet. Och hon la tonvikten på fördelarna med ett medlemskap.

– Det är skillnad på att vara partner och medlem i Nato och kommer att förbli så. Det finns inget annat sätt att åtnjuta säkerhetsgarantier än under Natos avskräckning och gemensamma försvar som garanteras genom artikel fem, sa Sanna Marin.

När analysen nu lagts fram kommer riksdagspartierna säga sitt. Och det kan gå fort. Enligt Marin kan beslut om en eventuell Natoansökan fattas inom några veckor.

Samlingspartiet och Svenska folkpartiet är för Nato sedan länge. Centerpartiet och Sannfinländarna har anslutit sig under våren. De gröna och Vänsterförbundet har tidigare sagt nej, men har nu öppnat för omsvängning. När den säkerhetspolitiska analysen presenterats vänds nu blickarna mot Socialdemokraterna och statsminister Sanna Marin.

Opinionen i Finland har rört sig i raketfart – 62 procent stödjer ett Natomedlemskap, enligt en undersökning av public servicebolaget Yle i mitten av mars. 16 procent säger nej. När tidningen Helsingin Sanomat ställde samma fråga i januari – före den ryska invasionen av Ukraina – sa endast 28 procent ja till en Natoansökan.

Kallas ”putinist”

Debattklimatet är hårt, menar Laura Lodenius, verksamhetsledare för Fredsförbundet, en paraplyorganisation i den finska fredsrörelsen. ”Putinist” är ett epitet som kastats på henne och andra fredsaktivister, inte minst i sociala medier.

– Det känns absurt med tanke på att fredsorganisationer är de som haft kontakter med ryska vapenvägrare och regeringskritiker i alla dessa år, säger Laura Lodenius.

I den finska fredsrörelsen beskrivs det snabba skiftet i Nato­opinionen som en kris­reaktion.

– Det är hundra procent på grund av Putin, säger Laura Lodenius.

Hon beskriver en konkret rädsla för ett ryskt angrepp på Finland.

– Man börjar bläddra i sina far- och morföräldrars dagböcker från andra världskriget för att läsa om hur man klarar sig i kristider, säger Laura Lodenius.

Erfarenheterna från det sovjetiska angreppet under andra världskriget skapar nu både identifikation med Ukraina och längtan efter Natos beskydd, menar hon.

– Bilden av historien är att ingen hjälpte oss och vi klarade oss ensamma. Det vill man slippa nu.

Folkomröstning inte trolig

2016 ställde sig en majoritet i den finska riksdagen bakom att en eventuell framtida Natoansökan skulle föregås av en folkomröstning. Den linjen säger sig Vänsterförbundet, som är djupt splittrade i Natofrågan, stå fast vid. Men flera andra partier varnar nu för risken för ”yttre påverkan”, underförstått från Ryssland, om frågan avgörs i en folkomröstning.

Laura Lodenius menar också att den politiska traditionen talar mot en folkomröstning. Bara två gånger har sådana hållits i Finland: Om alkoholförbud 1931 och om EU-medlemskapet 1994.

– Har folket valt parlamentariker ska de också fatta beslut, är en vanlig uppfattning.