Från vardag till vänstervind i Latinamerika

Men nu tycks vinden ha vänt en andra gång. Upproret i Chile följdes av seger i folkomröstningen om grundlagsförsamling och socialisten Gabriel Boric erövrade presidentposten. MAS-partiet i Bolivia, en av de mest framgångsrika vänsterregeringarna, tillbringade bara knappt ett år borta från makten innan det vann igen 2020. 

2021 vann vänsterns kandidat Pedro Castillo överraskande presidentvalet i Peru, ett stabilt konservativt land sedan årtionden tillbaka. Och i Honduras, där en statskupp 2009 störtade den progressive Manuel Zelaya i vad som var ett av den första vågens första bakslag, segrade hans fru Xiomara Castro.  

Upproren

Historien må gå både i vågor och i cykler, men den upprepar sig dock aldrig identiskt. Det är ofta svårt att peka ut exakt när en tendens eller fenomen börjar, men kanske finns det ändå ett datum som är den starkaste kandidaten: 18 oktober 2019, då de massiva demonstrationerna i Chile mot biljettprishöjningar i tunnelbanan började. Frågan är om ens den mest optimistiska av demonstranterna då kunde förutse hur mycket rörelsen skulle växa; från Santiago till städer över hela Chile, från gymnasieelever till människor ur alla samhällssektorer, och från biljettpriser till ett ifrågasättande av hela landets ekonomiska och politiska modell. 

– Landet är klass-segregerat med en service för rika och en annan för fattiga. Det finns privatskolor med samma nivå som Finlands medan de offentliga har samma nivå som Mexiko. Den politiska klassen saknade förankring med verkligheten, som i en video som visar att parlamentsledamöter inte vet vad ett kilo bröd eller en tunnelbanebiljett kostar. När Sebastián Piñera valdes (den nuvarande högerpresidenten, som sitter kvar fram till mandatet tar slut i mars) var det mer än hälften av befolkningen som inte röstade alls.

– Eftersom politiken upplevdes som meningslös, utan verkliga alternativ, säger studenten Boris Paez som en förklaring till varför han deltog i protesterna 2019.

När demonstrationer började i Colombia månaden därpå, mot en regressiv skattereform, var de inte fullt lika oväntade; de löst sammansatta grupperna som utlyste dem försökte medvetet följa exemplet från Chile. Inte heller blev de fullt lika omfattande, men de växte trots allt till ett ”fenomen” som höll i sig över en månad och drog med sig mängder av oorganiserade och tidigare politisk inaktiva, framförallt unga. Deras främsta framgång låg i det faktum att protesterna faktiskt blev verklighet – i ett land där engage­mang länge uppfattats som farligt och radikalt. 

De hade ”brutit rädslans förbannelse”, kommenterade exempelvis Lalis Smile, en populär politisk Youtuber. 

Ett år senare bröt massiva protester ut i Peru mot vad som uppfattades som en parlamentarisk kupp av det traditionella etablissemanget mot presidenten Martín Vizcarra. Efter kortvariga men våldsamma konfrontationer med polisen avgick efterträdaren som parlamentet utsett. 

– Både Peru och Colombia har till slut lämnat bakom sig polariseringen med gerillorna, FARC i Colombia och Sendero Luminoso i Peru. De väpnade rörelserna hade för länge sedan blivit kontraproduktiva och rättfärdigade bara auktoritära regimer, säger Pablo Ospina Peralta, historiker vid Bolivar-universitetet i Quito i Ecuador.

Valsegrarna

En av kontinentens mest otippade och osannolika presidentkandidater på årtionden stod som segrare i Peru i juni 2021: Pedro Castillo, läraren och fackföreningsledaren som drivit presidentkampanj på landsbygden från häs­tryggen. Internationellt, och till stor del även för den urbana medelklassen i Peru, var han så okänd att när hans namn först syntes högt upp i opinionsundersökningarna hade nyhetsbyråer svårt att hitta en bild på honom. Till en del hade han tur med valmatematiken; rösterna splittrades mellan ett halvdussin kandidater och till slut stod han mot den av många avskydda Keiko Fujimori, dotter till landets tidigare diktator.

Att chilenske Gabriel Boric skulle segra, tidigare ledare i studentrörelsen, var mindre överraskande efter de senaste årens politiska händelser i Chile. Inte desto mindre representerade det en dramatisk omkastning i landets politiska landskap. Allt sedan diktaturens avveckling var det en politisk naturlag i Chile att makten gick från Concertacion, den moderata socialdemokratiska koalitionen, till den traditionella konservativa högern och sedan tillbaka. 

Men 2021 gick ingen av de krafterna ens till utslagsomgången. Istället var det Boric, från den nya vänsteralliansen Frente Amplio (breda fronten) mot ytterhögerkandidaten Kast, som hade som profilfråga att gräva ett dike (inte en mur!) längs gränsen för att stoppa venezolanska migranter.

– En skillnad mot 00-talet är att vänstern idag inte bara står mot en nyliberal höger, utan mot en extremhöger som är ett stort hot och är extremt stridslysten på alla fält, politiskt, socialt och kulturellt, säger Maria Mercedes Garcia Montero, statsvetare vid Iberoamerikanska institutet i Salamanca, Spanien.

– Det vi ser i flera länder är stor misstro och missnöje med hela det politiska systemet, som leder till en polarisering gentemot ytterhögern och mot nya alternativ till vänster. För att vinna, då måste vänstern övertyga majoriteten om att den utgör ett bättre alternativ för reella förändringar i människors liv, säger Marcelo Lhermitte, uruguayansk kommunikationsvetare som arbetat med valkampanjer för vänsterpartier i flera länder.

Tendensen blev ännu tydligare med Xiomara Castros seger i Honduras, men de verkliga avgöranden kommer senare i år med valen i Colombia och Brasilien, där ytter­högerns portalfigur och president Jair Bolsonaro har skadats svårt av sin misslyckade Covid-hantering. Skulle den colombianska vänsterpolitikern Gustavo Petro och Brasiliens expresident Ignazio ”Lula” da Silva vinna i respektive land, som opinionsundersökningarna förutspår, skulle det tillsammans med Alberto Fernandez Argentina och Manuel Lopez Obradors Mexico ge en överväldigande majoritet av alla latinamerikaner någon variant av vänster- eller center/vänsterregering.

– Det är för tidigt ännu att tala om en egentlig vänstervåg, snarare har vi fortfarande krafter från höger till vänster som kämpar om hegemoni. Men om de kommande valen går som det ser ut nu, då skulle vi ha en ny våg jämförbar med ”det rosa tidvattnet” från tidiga 00-talet, om än med lite andra kännetecken, säger Marcelo Lhermitte.

Makten – lättare att erövra än att utöva?

Xiomara Castro hade knappt hunnit tillträda och glädja sig över att bli den första kvinnliga presidenten i landets historia, innan hon möttes av sin första kris. Tjugo parlaments ledamöter från hennes eget parti hoppade av och röstade igenom en talman från oppositionen.

Perus president Pedro Castillos första månader vid makten har också varit långt mindre av en framgångssaga än valkampanjen. Oppositionspartier i parlamentet har kontinuerligt sökt en laglig väg att avsätta honom. Han har bytt ut en rad ministrar och rådgivare och brutit med Vladimir Cerrón, ordförande i partiet Peru Libre som stod bakom hans kandidatur, vilket resulterade i en splittring i partiet.

– Castillo kom till makten med ett radikalt program, men har inte så här långt styrkan i parlamentet eller i samhället att driva igenom så stora delar av det, säger Marcelo Lhermitte. 

Den peruanska cociologen Ricardo Jimenez stödde starkt Castillos kandidatur, men hade hoppats på större förändringar.

– Hans främsta framgång så långt är att ha överlevt, trots intensiva attacker och konspirationer inkluderande militärer, och hans främsta strategi för att göra det har varit att retirera. Han har släppt ministrar som angripits av en höger som söker ursäkter för statskupp, och lagt ambitionen att hålla folkomröstning om en grundlagsförsamling på is. Den ekonomiska politiken har inte ändrats i grunden. En skillnad är i alla fall att hans regering motstått påtryckningarna att skicka polis och militär mot samhällen som är i konflikt med gruvbolag och andra industrier, som tidigare presidenter gjort. Tiden får utvisa i vilken riktning hans regering går, säger han. 

Mexicos Manuel López Obrador har inte heller hittills fått igenom några stora, inspirerande reformer, fast han förblivit hyfsat populär i opinionen.

– Han har brottats med enorma problem i form av narkotikasyndikaten och korruptionen, som inte lämnar så stort rörelseutrymme. Detsamma kan sägas om Gustavo Petro, ifall han skulle vinna i Colombia. Han måste hantera ett land med enorma problem, och det är ingen enkel utgångspunkt för att lansera radikala reformer. Men han har trots allt en intressant historia bakom sig som borgmästare i Bogota med vissa mycket nyskapande program, exempelvis kriminalpolitik med socialt fokus, säger Marcelo Lhermitte.

– En betydligt skillnad mot den första vänstervågen är att det då var ekonomisk medvind med höga råvarupriser. Idag är den ekonomiska situationen istället kris efter Covid-19, säger María Mercedes García Montero.

Lära sig av historien?

En fråga många ställer sig nu är förstås – kommer en ny våg att nå längre än den förra? Kan den övervinna några av de begränsningar som gjorde att det ”rosa tidvattnet” på tidigt 2000-tal så småningom bromsades in och drog sig tillbaka?

– Varje land har sina egna kännetecken, man ska vara försiktig med att övergeneralisera. Men de problem som tyngde regeringarna ur den första vågen var ofta korruption och att förlita sig i för hög grad på ”starka män”. De tvingades ta ställning till, vilket inte är okomplicerat, hur relationen skulle vara mellan staten och folkrörelser, och mellan politikerna och deras organiserade bas, säger Pablo Ospina Peralta.

Hans eget land, Ecuador, missade att hoppa på tåget, när center-högerpolitikern och bankmannen Guillermo Lassos istället segrade i presidentvalet förra året, just av den anledningen, menar han.

– Rösterna splittrades mellan förre vänsterpresidenten Rafael Correas parti och kandidaten med stöd från ursprungsbefolknings-, bonde- och miljörörelserna, som sedan många år inte talat med varandra. Jämför det med Bolivia, där regeringen och folkrörelserna har en relation av att ta och ge, och därför står starkare. Och det är också bara så det finns en möjlighet att bekämpa korruptionen, ett stort hinder, genom aktiva folkrörelser som övervakar sina ledare.

Uruguanska Marcello Lhermitte tror att fokus för den nya vänstervågen kommer att bli Chile.

I 00-talets våg fanns det två stora kontinentala ledarskap; Lulas mer socialdemokratiska och Hugo Chávez längre till vänster. Idag tror jag Gabriel Boric är närmast att inta den positionen. Han är ung, han har en sorts republikansk anda, och håller avstånd till ”stark man”-modeller och till den auktoritära urartningen i Venezuela och Nicaragua, som blivit ett sänke för vänstern på kontinenten. Han har en intressant, dynamisk rörelse bakom sig med nya former för folklig medverkan, särskilt i samband med den nya grundlagsförsamlingen. Det skulle kunna bli en modell för en ny vänster. •