Liksom alla nya handläggare i Stockholm fick de genomgå en tio veckor lång utbildning inför jobbet.

Under utbildningen reagerade de på innehållet i flera av de föreläsningar som myndighetens försäkringsmedicinska rådgivare höll om olika sjukdomstillstånd.

– Det var tydligt att syftet med föreläsningarna var att vi skulle syna diagnoserna och komma fram till hur de försäkrade kunde jobba trots sjukdomen, och att det inte är så farligt som det kan verka i läkarintygen, säger en av handläggarna som vi kallar Kim.

Efter utbildningen började de arbeta på ett kontor norr om stan, som hade rykte om sig att vara ett av de ”bättre” kontoren.

– De var bäst på att sänka sjukpenningtalet, med andra ord bäst på att göra avslag, säger Kim.

– Vårt kontor låg redan nära målet om ett sjukpenningtal på 9,0 till 2020, långt under prognosen för hur långt de borde ha nått. Ändå var det ständiga möten där man gick igenom alla siffror och inskärpte att sjukpenningtalet skulle pressas ner mer, säger Alex, som också vill vara anonym.

Prestigetävlan mellan kontoren

Alex och Kim menar att det låg mycket prestige i det också, att uppvisa ett lågt sjukpenningtal gentemot de andra Stockholmskontoren.

– Jag kan tänka mig att Globen som tillhör Syd börjat hetsa med de här medbedömargrupperna i ren tävlan mot Nord, som vi tillhörde, säger Alex.

Hur märktes den här attityden i ert dagliga arbete?

– Hela arbetet är uppbyggt kring siffrorna. Varje morgon gås siffrorna för varje enskild handläggare igenom i teamen och på eftermiddagen går man igenom hur många åtgärder varje handläggare gjort under dagen. På stormöten en gång i månaden tittar man på hur sjukpenningtalet förändrats. Det är en väldigt hetsig arbetsmiljö, säger Kim.

Cheferna ansåg att både Kim och Alex gjorde för få avslag.

– Däremot var det många sjuka i mina ärenden som kunde börja jobba igen. Men det är inget ledningen överhuvudtaget nämner. Att få tillbaka folk i arbete finns inte med som ett sätt att nå målet med sjukpenningtalet, säger Alex.

Eftersom Kim knappt gjorde några avslag kallades hon till samtal med enhetschefen.

– Hon sa att det kändes som att jag bara ”släpper igenom”. ”Släpp inte in in folk i Försäkringen, du släpper in för enkelt”, sa hon.

Raljerade över diagnoser

Under tiden på arbetet fick de möjlighet att delta i en fortbildningskurs som Försäkringskassans egna ”specialister” höll i.

– De är inte läkare, utan experter på det juridiska. Det var chockerande hur lite förståelse de har för olika diagnoser. En specialist menade att många personer – särskilt unga – är utbrända idag för att de inte kan hantera livet, att det handlar om någon sorts personlig svaghet, säger Alex.

– Specialisterna skämtade öppet om folks sjukdomar, de kunde läsa läkarintyg och skratta och raljera över innehållet, berättar Kim.

– Det är en väldigt osund kultur. Specialisterna kunde stå inför en grupp nyanställda och göra sig lustiga över sjukdomar och diagnoser. Deras attityd färgar av sig, den formar de anställdas attityd mot de försäkrade och deras diagnoser, säger Alex.

Båda är glada att de inte jobbar på Försäkringskassan längre.

– Jag upplevde att många som jobbade där mådde ganska dåligt. Folk var ofta sjuka, det hände att folk satt och grät, andra gick hem och kom inte tillbaka mer den dagen, säger Kim.

– Folk sa upp sig och slutade hela tiden. Det påverkar mycket socialt i en grupp att ingen stannar längre än ett år. De rekryterar nya på löpande band, människor hann inte lära känna varandra. Vi var 20-30 personer i vår grupp på utbildningen, lika många nya tar de in varje månad, bara i Stockholm, säger Alex.

– Stämningen på kontoret var så otroligt dålig och man fick inget stöd från cheferna, fortsätter Alex.

– Nej, de satt bara med sina siffror. De talade aldrig om vår arbetsmiljö, inte i något sammanhang. Jag vet inte hur många gånger vi hade avslutningsfika under den korta tid vi var där. Visst är det trevligt att fika, men vi kanske ska prata om varför folk väljer att sluta? Nej, de tog bara in nästa kull, säger Kim.