– Vi vill att får ska kunna gå och beta här och hålla öppet mellan ekarna, säger Tomas Johansson när Kenneths röjsåg tystnat. Han är skogvaktare på Linköpings stift som äger marken.
Att frilägga ekar och restaurera hagmarker är exempel på naturvårdsåtgärder som kan fungera som kompensation för förluster av biologisk mångfald på annat håll, exempelvis vid väg- eller bostadsbyggen. Det kallas ekologisk kompensation och bygger på samma princip som klimatkompensation, alltså att den som orsakar skada på miljön ska betala för att ersätta skadan.
Tär på naturen
Linköpings stift är en av 13 deltagande parter i Ecocomp, ett projekt finansierat av den statliga innovationsmyndigheten Vinnova med syfte att utveckla ”en trovärdig och transparent handelslösning för ekologisk och klimatkompensation” enligt en projektbeskrivning. Arbetet med att utveckla och testa olika lösningar har just dragit igång, efter en inledande fas där ”projektet medvetet hållit en låg profil utåt för att undvika att bli attackerat och missförstått”, som det heter i finansieringsansökan till Vinnova.
Projektet leds av miljökonsultbolaget Calluna, och i ett mejl förklarar bolagets vd Fredrik Ström ljusskyggheten med att ”det finns hos vissa en uppfattning att om kompensation sker kan man göra vad som helst och sedan kompensera”. Ecocomp ska stilla sådana farhågor – som inte saknar verklighetsanknytning – genom att bland annat se till att skador på naturen först undviks eller minimeras, och endast i återstående fall kompenseras.
Katarina Elofsson är professor i miljöekonomi vid Södertörns högskola, som liksom Linköpings stift just har anslutit sig till Ecocomp. Hon förklarar varför projektet behövs, enligt hennes mening:
– Det mesta av den ekologiska kompensation som gjorts hittills i Sverige har gällt exploateringar i väldigt speciella naturområden där lagen kräver kompensation. Men det sker också mycket exploatering av mark där man aldrig kräver någon ekologisk kompensation i dag. Den här vardagsexploateringen, så att säga, handlar kanske inte om lika värdefulla marker, men tär ändå på naturen.
Med den marknad för ekologisk kompensation som Ecocomp vill bygga upp, är förhoppningen att verktyget ska användas oftare även i dessa vardagliga sammanhang. Antingen genom att det blir enklare för företag och andra markexploatörer att frivilligt betala för kompensation, eller genom att det blir politiskt lättare att ställa fler lagkrav om detta.
Parallellen haltar
Parallellen mellan ekologisk kompensation och klimatkompensation haltar något. Att jämföra utsläpp och upptag av olika växthusgaser och översätta dem till koldioxidekvivalenter låter sig göras. Likväl pågår en hård debatt om vilka tidsperspektiv som är relevanta vid sådana jämförelser. Men att jämföra olika former av biologisk mångfald är ännu mer komplicerat, dock nödvändigt om ekologisk kompensation ska genomföras, menar Katarina Elofsson.
– Det är väldigt svårt att tänka sig att kompensation för biologisk mångfald kommer till stånd om de olika aktörerna varje gång ska göra en fullskalig jätteutredning av hur stor kompensationen ska vara. Det skulle ju kosta hur mycket som helst, det blir ett helt forskningsprojekt varje gång. Och jag tror att det förklarar varför det sällan ställs krav på kompensation, säger hon.
Ecocomp ska utveckla ”en ny enhet för naturvärde, NVe”, enligt projektets finansieringsansökan. Det låter som sprunget ur någon byggherres dröm om maximal flexibilitet i att kvitta en typ av natur mot en annan. Men enligt Calluna handlar det snarare om att använda ett flertal olika enheter, som i det enklaste fallet kan bygga på dagens svenska standard för naturvärdesinventering.
”Ecocomp kommer utveckla mekanismer som gör att det finns en sorts lägsta nivå på vad som kommer accepteras som Ecocomp-kompensation för vilken form av skada”, skriver vd:n Fredrik Ström.
Thomas Hahn, docent i ekologisk ekonomi vid Stockholms universitet, är långt ifrån obekymrad över ett eventuellt införande av en marknad för ekologisk kompensation i Sverige. Men att systemet skulle byggas på en måttstock som gör olika arter eller naturmiljöer alltför utbytbara, är inte i hans ögon den största risken. I sin forskning har han jämfört olika befintliga system för ekologisk kompensation i fem länder, från de starkt marknadsorienterade uppläggen i USA och Australien till de kommunala systemen i Tyskland som saknar marknadsinslag.
– Inget av de här systemen tillåter någon stor utbytesmöjlighet. Om du måste hugga ner en barrskog för att anlägga vindkraftverk eller göra en gruva, så är det just barrskog du ska investera i. Du vet inte exakt vilka arter eller ekosystemtjänster som fanns i barrskogen du offrade, så du kan inte garantera att det blir exakt desamma som kompenseras för. Men nog förbaskat måste du hålla dig till barrskog, till samma typ av livsmiljö. Så vi kom fram till att det ofta inte är där som det fallerar, säger Thomas Hahn.
Falsk matematik
Någon halvmil öster om den östgötska ekhagen finns en glänta i skogen. Det är en grustäkt som en gång användes för att anlägga skogsvägen, men som sedan vuxit igen med granskog. Efter att stiftet häromåret avverkat granarna når solljuset återigen ner till sandbankarna, och där träden stod växer nu vädd och andra blommor. En getingliknande insekt, kanske ett gökbi, landar ett ögonblick på den sandiga slänten men ger sig snart av igen.
Vi befinner oss på en av det tjugotal platser där Linköpings stift försöker hjälpa vildbin att bygga bo. Bara i Östergötland finns närmare 200 arter av vilda bin, men flera av dem är på tillbakagång och ett trettiotal är rödlistade. Bina har svårt att hitta rätt blommor att livnära sig på och lämpliga platser med solbelyst sandjord att gräva sina bon i.
– Det började med en motion till stiftsfullmäktige, det var en som tyckte att kyrkan borde göra mer för vildbina, säger skogvaktaren Tomas Johansson.
I dag finansierar stiftet insatserna för vildbin med egna pengar, i bästa fall av ren respekt för skapelsen. Och det här sätter fingret på en av utmaningarna med ekologisk kompensation: för att vara till nytta för den biologiska mångfalden, måste kompensationspengarna ge upphov till verkligt nya insatser. Om stiftet i stället börjar få betalt för insatser som det ändå skulle ha gjort, nu för att kompensera att livmiljöer för vildbin förstörs någon annanstans, så uppväger inte kompensationen denna förstörelse.
Frågan är alltså vilket normalläge man ska utgå ifrån för att kunna hävda att kompensationsåtgärder uppväger förluster på annat håll. Sprängkraften i den frågan blir tydlig när det gäller hur Svenska kyrkan, som är Sveriges femte största skogsägare, bedriver skogsbruk. Den interna kritiken av hur kyrkan sköter sina skogar har fått mycket uppmärksamhet inför kyrkovalet häromveckan. Kritikerna anser att kyrkans skogsbruk sätter den ekonomiska vinningen före hållbarheten, och menar att kyrkan skulle kunna undanta en mycket större andel av sina skogar från avverkning – i synnerhet kalavverkning – och ändå klara sin ekonomi. Så om ett utökat skydd av kyrkans skogar i stället räknas som kompen- sation för andra skogsägares avverkningar, riskerar resultatet att bli en form av greenwashing.
Det sämsta av möjliga system
Forskaren Thomas Hahn betonar en annan svårighet med att säkerställa att ekologisk kompensation verkligen bidrar till att mer natur skyddas. I dag har skogsägare inga krav på sig att rapportera in till myndigheterna exakt vilka områden de räknar som frivilliga avsättningar, det vill säga områden som är undantagna från vanligt skogsbruk utan att skogsägaren får någon ekonomisk ersättning för det. Därmed är risken stor att skogsägare dubbelräknar sina kompensationsområden och frivilliga avsättningar så att det ser ut som att de skyddar mer skog än de faktiskt gör.
– Det finns bara ett svar på detta, och det är transparens. Varje land måste ha ett nationellt register över exakt vilka marker som har skyddats genom ekologisk kompensation. Där är USA och Australien, även med sina marknadsorienterade system, mycket bättre än Sverige. Så vad jag är rädd för är att Sverige håller på att införa det sämsta av alla möjliga system, där vi skapar en fri marknad för kompensation, men där ingen har koll. Än så länge finns ju inget register från Naturvårdsverkets sida, beklagar sig Thomas Hahn.
Maano Aunapuu, chef på områdesskyddsenheten på Naturvårdsverket, bekräftar att myndigheten inte har något register varken över kompensationsområden eller frivilliga avsättningar. Det går därför inte att veta om ett nytt kompensationsområde bara är en gammal frivillig avsättning som markägaren nu får betalt för.
– Skogsbolagen vill inte tillgängliggöra denna information om deras frivilliga avsättningar. Vi redovisade ett regeringsuppdrag förra året, där vi beskrev den här problematiken. Det vore väldigt bra för samhället att kunna visa var de är. Så tillsammans med Skogsstyrelsen vill vi ta fram en databas där skogsnäringen kan rapportera frivilligt – om de vill, säger Maano Aunapuu.
Känner du till om det finns något lagförslag om att det ska finnas ett register över frivilliga avsättningar?
– Nej, jag känner inte till något sådant, men jag är ganska säker på att det inte finns några sådana idéer. Så som det svenska skogsbruket ser ut i dag, med frihet under ansvar, så har jag väldigt svårt att se att politikerna skulle gå fram med något lagförslag.
Så det kan finnas en risk att man dubbelräknar vissa löften?
– Vi kan inte kontrollera hur de redovisar. Ingen kan granska detta. Utan att lägga någon värdering i det, så är det inte möjligt i dag, säger Maano Aunopuu.
Uppföljningen brister
Vi ser inga vildbin vid grustäkten den korta stund vi är där denna varma förmiddag i tidiga september, bortsett från det där gökbiet. Som kanske bara var en geting. Ett och annat bohål som kan ha grävts av bin ser vi i alla fall i sandbankarna. Men bland blommorna syns bara falska bin – blomflugor vars kroppsteckning imiterar bin eller getingar. Bättre tycks det ha gått på andra platser där Länsstyrelsen Östergötlands biolog Tommy Karlsson berättar att han kunnat konstatera att vildbina dragit nytta av stiftets insatser.
Det är annars just i uppföljningen som det ofta brister när det gäller ekologisk kompensation, säger Thomas Hahn på Stockholms universitet.
– Problemet är att säkerställa att det som vi lovar i våra kompensationsplaner verkligen uppfylls. Att man verkligen efter fem eller tio år har fått upp de här värdena som man påstår att man har.
Men även tio år är förstås bara ett ögonblick för den biologiska mångfalden. När det gäller skyddad skogsmark räcker det inte med tidsbegränsade naturvårdsavtal, anser Thomas Hahn.
Krävs ny lagstiftning
Han tar ett exempel från sin forskning, där gruvbolaget LKAB häromåret avverkade gammelskog och kompenserade det genom att betala en skogsallmänning för att skydda 400 hektar skog under femtio års tid.
– Så jag ringde skogsförvaltaren och frågade: vad händer efter de här femtio åren? ”Ja, då hugger vi ner skogen.” Men då är det ju ingenting värt! ”Nä, men vi kanske sparar den om vi får betalt för det.” Sedan ringde jag Länsstyrelsen och undrade: Vad håller ni på med egentligen? För det var deras beslut att ge jobbet till den här allmänningen. Länsstyrelsen svarade: ”Om femtio år har vi nog mer pengar, så att vi kan köpa upp skogen och göra den till naturreservat. Men vi har ingen lagstiftning i Sverige som låter oss göra den till naturreservat nu.” Vi var inte jätteimponerade, min doktorand och jag, säger Thomas Hahn.
Det krävs alltså ny lagstiftning för att ekologisk kompensation ska fungera på lång sikt, menar Thomas Hahn. Det kan handla om att införa en ny form av naturreservat – kompensationsreservat – där markägaren för den politiska genomförbarhetens skull inte behöver lämna ifrån sig äganderätten till staten så som ofta sker med naturreservat, men där skogen är skyddad från avverkning för all framtid.
– Och då ska det gå till så att exploatören måste betala för ett reservat. Punkt! Det är enda sättet att säkerställa additionalitet, alltså att ekologisk kompensation faktiskt leder till att naturvårdsarealer skyddas, säger Thomas Hahn.
Även Ecocomp-projektet utgår ifrån att det behövs ny lagstiftning för att skapa långsiktighet i kompensationsområden. Men där har arbetet bara börjat med att reda ut vad det kan innebära och inte minst, som ambitionen i projektets ansökan till Vinnova lyder, att ”påverka lagstiftare och andra så att lagar och regler utformas så denna marknad kan bli storskalig”.
