Det här är julbordets måsten och monstrositeter

Edward Blom, gastronom och kulturhistoriker:

– Allt som inte är gammaldags svensk julmat, eller åtminstone någorlunda traditionell svensk mat, eftersom julbordet i första hand inte är något man äter för smakens skull, utan är en minnesmåltid när man aväter en provkarta av de rätter ens förfäder har ätit. Från julölen som redan dracks av vikingarna, över medeltida rätter som dopp i grytan och lutfisk, till de allra modernaste som köttbullar och skagenröra. Sedan måste jag personligen avstå från desserterna då jag inte får äta socker, men det är bara på grund av min diabetes och inte utifrån principer.

– Mångfalden av gamla allmogefesträtter: dopp i grytan, sill, risgrynsgröt, hemkärnat smör, hårt och mjukt bröd, ost, rimmat fläskkött av något slag, till exempel skinka, revbensspjäll, äpplen, nötter, kålrätter, syltor, leverpastej, korvar, något stycke rökt kött, lutfisk, äggost, långkål. Rent smakmässigt är jag mest förtjust i de kalla fiskrätterna, särskilt kallrökt eller gravad fisk.

Valerie Kyeyune Backström,
författare och biträdande kulturchef på Expressen: 

– Kan i ärlighetens namn vara utan det mesta, utan att hänga läpp. Särskilt eftersom vi ju upprepar de flesta komponenterna vid resten av årets högtider, med några få undantag. Men tycker om att äta lutfisk i december, fast inte på julafton, och att gå på åtminstone ett julbord.

– Julgäddan var det ju länge sedan man såg. Men är nog snarare att den nobbat mig, än det omvända? Bring back gäddan, en underskattad fisk!

Richard Tellström, etnolog och docent i måltidsvetenskap:

– Jag nobbar nog ingenting, jag äter allt så länge jag har aptit och tycker om det mesta. Eftersom jag är matkulturforskare så måste jag ställa min kropp till forskningens nytta så jag kan inte ha hålla på att ha några dieter eller specialkoster.

– Sylta! Det är kanske mitt starkaste julminne genom mitt liv och min barndom. Det är en fantastisk maträtt. Detta att man gjuter in eller trycker ihop små delar och skapar en helhet. Det är fantastiskt att kombinera smaker och konsistenser av både kött, fisk eller skaldjur. I dag är det kanske inte så vanligt med sådana slaktmatsrätter utan man vill ha hela köttbitar eller grönsaksrätter. Jag gillar både kalvsylta och pressylta och tycker om att äta det med inlagda rödbetor, det behövs något som sticker till så att syltan inte blir för fadd i smaken.

Karolina Ramqvist, journalist, manusförfattare och författare: 

– Folk verkar tävla om att hata det svenska julbordet men jag tycker så mycket om det, allt det märkliga och rituella och att vara många vid bordet, förhoppningsvis. När det kommer till själva ätandet är jag dock lite picky. Köttet rör jag inte så vida det inte är extremt bra och vällagat, jag är mest för fisken och väldigt mycket för att låta fisken simma, det vill säga, äta sill och dricka nubbe. Älskar det. Det ska inte vara några kreativa smaksättningar på någotdera, bäst är en klassiskt inlagd sill och vanlig akvavit, helst Skåne men OP är okej. Jag dricker normalt sett inte öl men till sillen och spriten kan jag tänka mig lite öl, hyfsat ljus. Kan också passa på att säga att lerpottasill och matjesilltallrik tyvärr inte är julmat – det är midsommarrätter – men sillsallad är ju gott, särskilt utan grädde och majonnäs. Och så älskar jag förstås ål, men det får man ju inte äta i det här landet längre, inte ens på jul.

Malin Mendel, journalist och författare: 

–Jag nobbar kokt potatis och bröd. Det kan jag äta när som helst annars, och vill inte äta mig mätt på sådana vardagliga saker.

– Jag vill inte vara utan varmrökt lax. Jag älskar det, men det finns nästan inte att få i Indien, och skulle kännas konstigt att äta här. I Indien äts mycket fisk, men framför allt lokal som är olika i olika delar av landet. Ganska sällan importerad fisk som lax. Är jag på Västkusten blir jag väldigt lycklig om det serveras äggost med hemmagjord björnbärssylt. Det är bland det absolut godaste jag vet.