Den kom ut 1994, när Sverige gått igenom en djup finansiellt utlöst kris och kommit ut med strukturellt högre arbetslöshet, nedsablade välfärdstjänster och nyliberalt inspirerande institutioner som vi ännu är fjättrade vid.
Trettio år senare spottar SCB ännu ur sig viktig statistik om sakernas tillstånd. Bara den senaste veckan har vi fått reda på att de svenska hushållen 2022 fick sänkt ekonomisk standard för första gången sedan 90-talskrisen. I grunden handlar det om att prisökningarna inte alls motsvaras av löner och sociala försäkringar.
SCB kan även berätta att inkomstskillnaderna i Sverige hamnade på den högsta nivån åtminstone sedan deras mätningar började 1975.Samma vecka fick vi även veta – från andra källor – att Swedbank gjort enorma vinster och chockhöjt utdelningen till aktieägarna.
Några dagar tidigare hade Kronofogden berättat att de sammanlagda skulderna hos dem slagit nytt rekord – 119 miljarder kronor. Skuldberget har vuxit kraftigt och antalet skuldsatta har ökat i hela landet och i alla åldersgrupper.
Detta rör hushållens ekonomi. Det SCB benämner ekonomisk standard är disponibel inkomst justerad för hushållstyp. Den faktiska standarden påverkas förstås också av tillgänglighet och kvalitet på välfärdstjänster.
Och där möter människor bland annat en sjukvård i kris. Så gott som alla regioner kommer att gå med stora underskott när regeringen inte tillskjuter nödvändiga medel.
Över hela landet får nu redan hårt pressad vårdpersonal färre kollegor. Samtidigt kommer nya rapporter – också här från SCB – om en svår bristsituation framöver inom många välfärdsyrken, särskilt inom sjukvården.
Alla dessa nyheter hänger ihop.
Höga vinster har varit avgörande för inflationens utfall. Bankerna har en särskild roll i hur det blir för många hushåll. Deras ställning garanteras av staten, samtidigt som regeringen vägrar att beskatta deras övervinster eller agera för att förbättra konkurrensförhållandena.
Den penningpolitik som bedrivs av Riksbanken gynnar dem och pressar vanliga löntagare. Den finanspolitik som istället hade kunnat lotsa ekonomin framåt på ett sätt som fördelar bördorna mer rättvist, är tvärtom helt inriktad på att freda och gynna dem som har det gott ställt.
Istället passar regeringen på att pressa sönder de välfärdstjänster som gör att en del av samhällets resurser kan fördelas mer efter behov än lönekonto och aktieportfölj. Och våra ekonomiska styrsystem och skattepolitikens utformning står i vägen för att hantera välfärdens långsiktiga behov.
Den ekonomiska politikens inriktning förändrar Sverige ända ned i vardagslivets sömmar. Ojämlikheten omvandlar sociala relationer, vad som ses som ett gott liv, vad människor oroar sig för, vem de kan lita på, hur de agerar för att skapa trygghet åt sig själva och sina familjer.
Att de som försvarar denna för flertalet misslyckande ordning hellre kulturkrigar och syndabockletar, är begripligt. Men på den progressiva kanten måste det bli tvärtom.
Kring detta borde politiska samtal och strategier kretsa. För statistiken kan vara revolutionär eller reformistisk. Den kommer aldrig att i sig själv förändra världen.
Vi behöver analyser, reformförslag, berättelser – i mängder. Det är här partier, fackföreningar och tyckare behöver spendera politikens hårdvaluta: tjat.
