Jag har inte för vana att citera Emmanuel Macron, inte ens styckade delar, men nu ska det ske. När Macron inledde ”toppmötet” om artificiell intelligens i Paris häromveckan meddelade han att AI kommer att frigöra mer tid. Smaka på orden: ”frigöra mer tid”.
Med ”frigöra” menas att vi ska få mer fri tid. Inte i meningen fritid, utan just i meningen fri tid. Tid att göra det vi själva vill.
Tanken kan tyckas befängd i svensk kontext, där ledande politiker snarare vill trösta oss med att AI också kommer att skapa mer jobb så att vi inte behöver vara oroliga för att få mer fri tid. I Sverige understöds nämligen det som kallas arbetslinje. Snart sagt alla ledande politiker älskar arbetslinjen.
Men den som älskat den mest är nog, trots allt, tidigare M-ledaren Fredrik Reinfeldt. Ingen har som han på ett nästan religiöst, hänryckt, sätt talat om arbetslinjen.
På Moderaternas stämma 2014 lyckades han få 2 802 deltagare att ”hoppa på tre för arbetslinjen” medan han likt en pastor utropade ”Känner ni kraften? Nu hoppar hela Trollhättan! Nu hoppar hela Luleå! Nu hoppar hela Oskarshamn! Vi tror på den, vi tror på arbetskraften!” Citatet är inte manipulerat, inte styckat, inte på något sätt förvanskat.
Fredrik Reinfeldt förlorade valet och ersattes av Stefan Löfven, socialdemokrat, som lanserade en app att vakna till, en väckarklocka med partiledaren som ringsignal. Löfvens stämma ljöd som en megafon: ”Lystring! Dags att kliva upp. Kom ihåg: Framtiden byggs inte av snoozare”.
Det fanns de som skakade på huvudet och trodde att det var sabotage, en drift med socialdemokratin, en elak hackare som jävlats på partiets hemsida. Det var det inte. Det var socialdemokratin själv.
Ska vi vara småsinta så kan vi ju misstänka att Reinfeldt inte menade att alla skulle knådas av arbetslinjen. En icke helt föraktlig del av det moderata väljarstödet kunde, och kan, ju härledas till den skara som inte lever på arbete, utan på kapital.
Tänk så det kan bli om vi alla kan leva mer på andras arbete – med andra menas just sådant som AI. Det gäller bara att vinsten från AI-genererad produktion inte stannar hos kapitalägarna, utan att vinsterna av AI:s arbete fördelas. Till skola, sjukvård, omsorg, rättssystem och mänskliga trygghetssystem.
Det enda sättet att göra detta är att förändra beskattningen så att produktionen i sig beskattas – oavsett om den skett genom människors arbetstid eller inte. Jag är synnerligen förvånad över att inget politiskt parti tycks inse vad som väntar annars. Att så många, så envetet, snarare agerar tvärtom.
Minns ni det rödgröna gänget Mikael Damberg, Ibrahin Bayland och Isabella Lövin, som sommaren 2017 skrev till cheferna för Amazon, Facebook och Google: ”Vi är redo för business och står till er tjänst”, och lockade Google med erbjudandet att ”komma hit och dra nytta av vårt storartade företagsklimat”?
Låga kapitalskatter och rabatterat elpris. Kom och ta för er, kära oligarker. Här kan ni fridsamt bygga upp era familjeklaner så ni steg för steg kan styra världen.
Ibland, inte så sällan, finns skäl att skämmas också som rödgrön väljare. Den svenska delegationen på ”toppmötet” i Paris leddes av statsminister Ulf Kristersson (M), vilket inte fick mig att skämmas mindre. Han meddelade att Sverige är villigt att lyssna på bolag som vill ta på sig ledartröjan i Europa: ”Och om ni stöter på hinder, säg till oss. Vi lyssnar och vi är redo att agera.”
Folkvalda politiker har verkligen reducerat sig själva till mellanchefer i den globaliserade kapitalismens era. Tro inte att vare sig nuvarande eller kommande oligarker anser att vinster skall fördelas – det är bara förluster som skall fördelas.
Sker inte en reform som medför att vi beskattar produktionen, eller omsättningen, i sig istället för så envetet beskatta mänsklig arbetstid, kommer vi att vandra rakt in i det som kallas nattväktarstat. I en sådan stat är fri tid ett hot. För alla utom kapitalägare.
En ung Fredrik Reinfeldt förordade den modellen sin ideologiska bok Det sovande folket. Själv funderar jag på att skriva en bok som heter De sovande politikerna.
