Den frågan ställer jag mig efter den verklighetsfrånvända domen i Alabama häromveckan, gällande att blastocyster som sparas under en IVF-process legalt ska anses vara barn.
”Det är inte barn, det är cellklumpar!”
Denna typ av osentimentala, nästan avfärdande, retorik blir ett naturligt svar på de absurda påståendena gällande att små kluster av celler skulle likställas med gråtande bebisar i behov av kärlek.
Men i vår iver att peka ut motståndets logiska brister blir vi emellanåt allt för enkelriktade.
Det är förvisso sant i någon biologisk mening att ett embryo är en cellklump, men knappast heller helt sanningsenligt då de flesta cellklumpar (säg, en snorkråka) inte har potentialen att utvecklas till en människa.
Denna potential är givetvis inte en anledning att vare sig ge embryon juridisk status eller inskränka aborträtten, men den är icke desto mindre relevant. Och jag tror att vi behöver erkänna, snarare än avfärda, komplexiteten i de här frågorna för att kunna försvara aborträtten framgent.
För det första behöver vi spräcka myten om den linjära graviditetsprogressionen.
Vi lär oss i skolan att ägg och spermie möts i äggledaren och knappt nio månader senare kommer en välskapt bebis ut. Det är faktiskt i flertalet av alla ägg-möter-spermie-tillfällen inte sant.
Majoriteten av alla mänskliga konceptioner implanterar inte i livmodern, eller resulterar i tidiga missfall. Några få procent resulterar också i senare missfall. Man räknar med att cirka 30 procent av alla konceptioner resulterar i en frisk graviditet.
Dessutom är idag cirka två procent av alla som föds idag ett resultat av IVF. Denna biologiska fakta nyanserar med nödvändighet debatten. Det finns ingen garant för nytt liv i en blastocyst, vare sig den är nedfryst eller färdas genom en äggledare. Det är politiska illusioner.
För det andra behöver vi granska de maktstrukturer som gör kontroll av kvinnokroppar möjlig.
Abortmotstånd handlar inte om verkligt värnade av liv, då mödravård, barnomsorg och en lön att leva på knappast ingår i den ”omsorg” abortmotståndarna uttrycker för ofödda barn. Det handlar om rädsla, kontroll och reducering av kvinnor till reproduktiva kärl.
Men inte heller detta är endimensionellt. Det finns parallella krafter som vill begränsa vissa kvinnors barnafödande, ofta med mer eller mindre explicit rasistiska motiv. Det har inte minst belysts av reproductive justice-rörelsen i USA, som definierar rätten till kroppslig reproduktiv integritet som rätten att få barn, att inte få barn och att ta hand om de barn vi har.
Det finns många kvinnor som inte får försöka föda de barn de önskar. Och det finns många kvinnor som tvekar kring aborter, som känner sig pressade av en partner och som ångrar sig.
Detta kan inte döljas i en feministisk diskussion av rädsla för att spela motståndarna i händerna. Det osynliggör erfarenheter och minskar bredden i den feministiska debatten.
Det måste finnas plats för kvinnor att sörja tidiga missfall, att älska sina nedfrysta blastocyster och att både ångestfyllt och med lätthet genomgå aborter – samtidigt.
Det måste finnas utrymme att se hur rasism och ekonomiska ojämlikheter ger olika förutsättningar för kvinnor, både när de vill försöka få barn och behöver en abort.
Jag vill inte att den absurda retoriken i abortmotståndet ska tvinga oss till en lika fördummande retorik tillbaka.
Det går att med politisk skärpa argumentera för kvinnors rätt till sin kropp och den absoluta nödvändigheten i en stark aborträtt, utan att förlora vare sig biologisk nyans eller känslighet inför de mångfacetterade reproduktiva resor som vi människor står inför.
