Några var unga, byns nyinflyttade programmerare var där, några hantverkare, en lärare och snart slöt också den unge ekologiske bonden upp, han som just satt morotsplantor i hundratusental. 

Bredvid mig satt en man äldre än jag; han bor några hus bort på byvägen. Han och jag har en sorts ödesgemenskap: vi har båda genomgått cancerbehandlingar. Riktigt återställd blir man aldrig, sa vi skrattande till varandra. Vi hade just beklagat att våra immunsystem är ganska klena. 

Men det jag tittade på var en flock måsar som kretsade över vattnet och ibland störtdök för att komma åt en halv brödlimpa som flöt i det sakta strömmande vattnet. Den var för stor, för tung, ingen av måsarna fick grepp om den svampiga brödbiten. 

Måsarna var vackra i solen – deras rörelser en skriande modernistisk balett – hur mycket man än kan bli förbannad på dem.

De senaste veckorna har det varit nästan omöjligt att kliva ut på byvägen då måsparet som byggt bo på ett tak anfaller. Ibland passerar en cyklist, med ett paraply häftigt vevande ovanför huvudet för att skrämma bort dem. 

Men fåglar. De bär sina virus genom världen. Sedan fågelinfluensan blev känd på nittiotalet vid ett utbrott i Kina har misstron mot sjöfåglar ökat.

Virologen Björn Olsen skriver i sin bok Pandemi, som kom långt före coronautbrottet, om det syndabockstänkande som bröt ut mot fåglar efter de första larmen. Han konstaterade att det var orättvist: det är de tama fjäderfäna som är det verkliga problemet. 

År 2003 kom ett stort larm: 

”På kort tid spred sig viruset trots myndigheternas insatser vidare västerut över Asien med döda fåglar och människor i släptåg. Istället för att för att skylla på vårt sätt att hålla fjäderfä gjordes upprepade försök att skylla på de vilda fåglarna. 

I vissa länder startade utrotningskampanjer av allt som flög. I södra Ryssland sköts tiotusentals änder för att få stopp på utbrotten, Samtidigt rullade lastbilar fullastade ned fjäderfä längs den gamla Sidenvägen.” 

Fåglar har säkerligen burit det aggressiva fågelviruset i sekler. Men i dag ser planeten annorlunda ut än för bara några hundra år sedan: enorma anhopningar av tamdjur, höns och boskap, som utgör landningsplatser för högpatogena virus. 

I USA har nu flera delstater rapporterat om boskapshjordar som drabbats av fågelviruset. Spår av det finns spritt i vart femte mjölkpaket, enligt en ny undersökning. Skräckscenariot är förstås att viruset muterar så att det kan sprida sig mellan människor. Hittills har runt niohundra människor i världen dött av fågelviruset.   

Vid älven finns inte bara måsar, utan också änder och vilda gäss. När jag går med hunden ute på ett stort gräsfält stannar den och nosar och kanske äter av gässens avföring. 

Än så länge har inga fall av fågelinfluensa rapporterats i Dalarna. I Skåne meddelade länsstyrelsen för en dryg månad sedan att högriskområdet för fågelinfluensa i Skåne hävts. Nu får höns och ankor gå fritt utomhus. I år kanske faran är över. 

Det finns inga skäl att dagligen gå och oroa sig för nya virus. Men alla forskare tycks vara ense om att nya epidemier och pandemier förr eller senare kommer att explodera i den biosfär som människan transformerat så genomgripande. 

Och även om virus och bakterier i alla tider har hemsökt människan, långt före våra dagar, så är situationen i dag radikalt annorlunda. Av den totala vikten, biomassan, av alla landlevande däggdjur på planeten i dag, står människor och boskap för trettio gånger så mycket av biomassan som vilda däggdjur. 

Detta är människans och hennes tamdjurs planet. Det är också den globala kapitalismens planet där virus och bakterier snabbare än någonsin kan röra sig över jordytan. 

Är det min planet? Svar: Ja, jag tillhör den härskande arten. Och nej: Fåglarna kretsar kring mig med budskapet att vi inte sitter tryggt vid makten.