För snart 1 500 år sedan fastslog påven Gregorius I vilka synder som var de allra värsta, dödssynderna, som ledde till att den syndare som inte ångrade sig uteslöts från det eviga livet. I stället hamnade syndaren i helvetet.
Dödssynderna var sju: högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och likgiltighet.
Just nu rapporterar nyhetsmedierna dagligen om dessa synder i olika utstuderade former. Men de kallas inte synder; utan handlingar, planer och beslut – initierade av världens statsmän och företagsledare.
Hot, utpressning, förolämpningar, förakt för andras rättigheter, själviskhet och självöverskattning. Ibland inlindade i ett tunt lager av hövlighet, ofta inte ens det.
Man behöver på inget sätt vara troende för att uppleva ett djupt obehag inför den uppvisning av dödssynder som världens mäktigaste just nu ägnar sig åt. Men även den vrede dessa synder väcker hos läsare, lyssnare och tittare är ju i sig en dödssynd. Liksom den likgiltighet för världen som hotar att drabba den som inte förmår ta in ännu mer av groteska påståenden och vidriga brott.
Själv stänger jag av eländesfloden och tar, som många andra, min tillflykt till samtal med andra människor, till arbete, till musik, till läsning, till praktiska sysslor, till naturupplevelser. Men den flykten håller bara korta stunder.
Dessa dygder är ödmjukhet, generositet, kyskhet, medmänsklighet, måttfullhet, tålamod och flit.
Betydligt mindre omtalade än de sju dödssynderna är numera de sju dygderna, som livligt diskuterades under medeltiden, och som är spegelbilder av dödssynderna.
Dessa dygder är ödmjukhet, generositet, kyskhet, medmänsklighet, måttfullhet, tålamod och flit. Motsvarande dygdebegrepp finns inom olika religioner och i olika delar av världen.
För mig är listan till hjälp när jag försöker tänka på hur det skulle kunna vara i stället. Hur världens makthavare skulle kunna tänka och handla. Inte som rosiga drömmar om att alla skulle ta varandra i hand och vara snälla, utan när dygderna är vässade och utgör stabila värn mot den groteska flodvåg av högmod och girighet som nu sköljer över oss.
Går det ens att tänka på skattesystem och det offentligas intäkter med utgångspunkt från generositet, måttfullhet och tålamod? På konfliktlösning om svåra problem som bygger på ödmjukhet och medmänsklighet?
Hur skulle tålamod och flit uttryckas om de verkligen tillämpades som ledstjärnor av dem som leder världens stora företag och organisationer? Och inte bara på personalen, utan först och främst på ledarna själva?
Det finns dock livsområden där dygder dagligen vårdas. Ingen säger till sitt barn att det går utmärkt att nypa lillebror, att de större barnen på gården har rätt att bestämma allt, eller att den som gjort något dumt gärna får skylla ifrån sig på någon annan. Men är det endast i barnvärlden som dygderna har övervintrat?
De sju dygderna har torkat ihop till sentimentala sagor.
Vi tycks leva i en tid där språket en gång för alla vänts bak och fram så att dödssynderna är de nya eftersträvansvärda dygderna.
De sju dygderna har torkat ihop till sentimentala sagor, möjligen av intresse som indoktrinering av små barn och underhållning för gamla tanter, eller kanske som material för ironiska fnysningar och flabb efter några öl.
I vår tid utpekas de som strävar efter dygder som skenheliga godhetsknarkare, för egentligen är dödssyndarna de enda ärliga, de är som vi alla skulle vara om vi bara vågade.
Vilka är nutidens sanna dygder? Håller de medeltida sju dygderna ännu? Det är två uppfordrande och mycket aktuella frågor.
