Det har inte gått så många år sedan Johan Jenny Ehrenberg skrev att alla goda socialister borde skaffa sig en Tesla. Elon Musk var en sorts kapitalisthjälte. Själv var jag inte så förtjust, jag har svårt för figurer som suger åt sig miljarder. Men inte heller jag kunde ana att Musk var så pubertal som det visat sig att han är. Som många i kretsen kring Donald Trump tycks vara.
Vita Huset blir en klubb för omogna tonåringar som styrs av en mobbare. Och amerikaner låter detta ske. Stödgrupperna applåderar när sådant som många kämpat för i årtionden raseras på några dagar av en pubertal president.
Hade det varit möjligt om USA hade varit ett land med folkbildning?
Folkbildningen, och därmed demokratin, är också illa ute i Sverige. Tidöpartierna tycks anammat tanken på att sätta ett bakre parentestecken för demokratins epok. Kanske har de tagit till sig innehållet i den av Timbro utgivna boken, ”Efter demokratin – argument för ett nytt styrelseskick”. Tesen är att samhället, ekonomin och globaliseringen är så komplicerade att ”vanliga människor” inte förstår vad de röstar på.
Nog var det oroande när regering, riksdag och kungahus för några år sedan firade hundraårsjubileet av ”allmän och lika rösträtt”. För den var inte allmän. Och inte lika. Fattiga som fick bidrag av det offentliga (mestadels ensamstående mödrar) fick inte rösta förrän 1945. Romer fick inte rösta förrän 1959. De som ansågs vara ”utvecklingsstörda” fick rösta först 1989. Om riksdagens partier – som alla firade hundraårsjubileet – anser att en klassbaserad rösträtt med rasistiskt innehåll är demokrati så vet vi vad som kan väntas.
Det här är min sista ledarkolumn i Dagens ETC. Jag har under olika decennier medverkat med krönikor, ledare och kolumner. Jag tänker avsluta med en önskan, en vision och ett hopp.
Önskan är att Dagens ETC trotsar den krigskultur som helt dominerar det offentliga samtalet i Sverige. Att de, som del av folkbildningen, vågar ställa kritiska frågor till politiker och ”experter”. Såna som är inlemmade i krigsretoriken och som närmast hysteriskt målar ut hotbilder utan minsta kritiska analys. Det är de själva som bidrar till en upprustningsspiral som kan gå helt överstyr.
Visionen är att den globaliserade kapitalismen steg för steg bryts ner. Att liberaler förstår att det är skillnad på frihet för människor och frihet för kapital. Att konservativa åter inser att skydd av naturen är något av det mest konservativa som finns. Att socialister över hela linjen begriper att dagens socialdemokrati legitimerar den råa kapitalismens verkningar genom att aldrig våga nämna begrepp som ekonomisk demokrati.
Hoppet är att vi ska lämna krigskulturen och begripa att verklig grön omställning är något helt annat och mycket större än att avveckla fossila bränslen med hjälp av nya gruvor och ökande materialflöden. Må fler begripa att ”grön tillväxt” är en myt lanserad av de som inte vill se de systemskiften som är nödvändiga.
Hoppet är också att vi lär oss av den fenomenala krabbtaskan. När honan släpper feromoner i vattnet kommer kärlekskranka hannar farande. De märker till sin förskräckelse att honan är så hårt innesluten i sitt pansar att parning är omöjlig. Men! Snabbt löser hormonerna upp hennes skal, så kalk och kitin kan transporteras ut i vävnaderna, medan kroppsvätskorna pressas upp mot ryggen så hårt att skölden spricker upp. Så kan hon backa ut ur skalet och de hårda klorna för att kunna ta sig an uppdraget att föra livet vidare.
Så, just så, kan homo sapiens också göra: backa ut ur skalet och de hårda klorna för att kunna ta sig an uppdraget att föra livet vidare på den planet som är vårt hem i universum. Tänk att en krabba kan vara ett föredöme för oss!
Det är hög tid för omstart, omställning och omsorg.
Tack för mig.
