Man är ett jävla neutrum, ett ”man” och detta man är till brädden fyllt av det borgerliga, kapitalistiska samhällets alla uttalade och icke-uttalade budskap. 

Så man vaknar aldrig riktigt. Vi väcks bara i ett ständigt måndag-hela-veckan till ett kapitalistiskt, borgerligt marknadssamhälle och vi föds till och med in i det. Det är det normalas grund. Det är alltings början och alltings slut. 

Hur ska man vakna? Hur ska jag vakna? Vi? Det som sällan påpekas är att högern och borgerligheten egentligen inte ens behöver tala ideologiskt klarspråk eftersom hela samhällsordningen i grunden redan är deras. Vänstern och arbetarrörelsen är däremot tvungen att oupphörligt tala ideologi och vara systemkritisk för att det borgerliga samhället – ens en glipa av det – ska uppenbaras för oss. Vänsterideologiernas död stänker var morgon nytt vigvatten över den borgerliga-kapitalistiska ordningen. 

Det där insåg arbetarrörelserna i sin barndom: Utan agitation och ideologi går det inte att få folk att vakna och se sig omkring med liksom främmande, yrvakna ögon. Det räcker inte med dagspolitiska krav. Och när sådana krav ställs – de bör naturligtvis alltid ställas – måste några av dem vara djupt systemförändrande och peka utöver rådande samhällsordning. 

När jag idag blickar ut över vänstern och arbetarrörelsen ser jag ytterst få exempel på agitatorer. De finns inte längst upp i rörelse- eller partihierarkierna och i allt mindre grad också på basplanet. Varken Nooshi Dadgostar eller Magdalena Andersson har vad jag vet någonsin deklarerat att de drömmer om ett radikalt annat samhälle än det vi har eller konstaterat det självklara: Också kapitalismen har naturligtvis ett slut, det har alla samhällsformer med en historia. 

I medierna är det när politik diskuteras i princip det politiska spelet som avhandlas – vem kan regera med vem. Vilken partiledare sitter osäkert? Hur goda vänner är Johan Pehrson och Jimmy Åkesson?  

Ideologierna till vänster har helt enkelt slocknat och dragit sig tillbaka och när det sker framstår det bestående samhället som alltmer naturligt, alltmer självklart, alltmer orubbligt och all politik utspelas inom de ramar som det bestående marknadsliberala och borgerliga samhället sätter. 

Det är nu ett halvsekel sedan några av de där mer eller mindre osynliga ramarna ifrågasattes. Att ungdomarna i skolvalen röstar som de gör – med en fullständigt massiv övervikt för höger och borgerlighet – är ju ingenting att förvåna sig över. Femtonåringarna hör ju inga ideologiska signaler någonstans ifrån som pekar på de där osynliga ramarna i det borgerliga samhället. De får inte chansen att vakna. 

Om det är något jag drömmer om de närmaste åren är det att från ledande rödgröna politiker få höra om vilket slags samhälle de drömmar om. Det räcker inte att höra att en s-ledare säger att marknaden har misslyckats på centrala områden – jag vill höra om det en s-ledare vill ska lyckas. Jag vill i första hand inte höra en mp-ledare klaga på att regeringen ökar klimatutsläppen – jag vill höra mer om hur ett samhälle kan se ut som är kompatibelt med biosfären. Jag vill höra de rödgröna partiledarna agitera på ett sådant sätt att ramarna för det bestående blir synliga ända upp till den härskande globala nyliberala oligarkin.  

Jag vill vakna en morgon och känna att jag väcks av röster som talar om något annat än det bestående.