Just nu pågår en nedmontering av den amerikanska demokratin – så som vi känner den – inför öppen ridå. Studentaktivisten Mahmoud Khalil sitter, när den här texten skrivs, fortsatt fängslad utan formell brottsmisstanke, sedan den 8 mars, efter att ha organiserat demonstrationer vid Columbia University mot det pågående folkmordet i Gaza.
Liknande mönster återfinns i fallet med Rümeysa Öztürk, en 30-årig doktorand från Turkiet, vars studentvisum plötsligt återkallades av Trump-administrationen. Likt Khalil har Öztürk inte heller åtalats för något brott, utan anklagas istället för att stödja Hamas. Några bevis som styrker detta påstående har emellertid inte presenterats.
Varken Khalils eller Öztürks fall är isolerade. Tvärtom ser vi en oroande trend över hela USA där aktivister grips, frihetsberövas och hotas med utvisning. Under förevändningen att upprätthålla lag och ordning riktar Trumps hårdföra förvaltning särskilt in sig på palestinademonstranter.
Utvecklingen bär oroväckande likheter med 1940-talets USA och den så kallade ”röda faran”, då personer med påstådda kommunistsympatier förföljdes och trakasserades under senator Joseph McCarthys ledning.
I veckan samlades demonstranter på Sergels torg i Stockholm för att uppmärksamma att ett tiotal personer, däribland journalisten Hilmi al-Faqaawi, brunnit till döds efter att Israel anfallit tv-kanalen Palestine Todays tält utanför Nasser-sjukhuset i södra Gaza.
Demonstrationen sammanföll mycket olyckligt med avtäckningen av minnesmonumentet ”Fredad plats”, som markerade åttaårsdagen av terrordådet på Drottninggatan. TV4 var på plats och intervjuade bland andra Stefan, pappa till elvaåriga Ebba som miste livet i attentatet.
Att demonstrationen pågick parallellt väckte förstås reaktioner – bland annat från civilminister Carl-Oskar Bohlin, som valde att ta till X för att fördöma demonstrationen.
”Vi gör inte så i Sverige” skrev han och syftade till att demonstrationen inte tagit hänsyn till den pågående TV4-intervjun.
Här är det viktigt att kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det är svårt att föreställa sig något hemskare än att mista ett barn i ett terrorattentat. Bara att skriva den meningen ger kalla kårar. Denna dag, och de efterlevande, förtjänar all respekt.
Men att därifrån gå så långt som att insinuera att demonstranterna var på plats för att avsiktligt sabotera ceremonin är inte bara spekulativt – det är djupt oetiskt.
Sergels torg, i folkmun känt som Plattan, är en av Sveriges mest centrala platser för opinionsyttring. Här samlas människor dagligen för att demonstrera mot allt mellan himmel och jord – inte minst mot kriget i Gaza. Helt i linje med den svenska grundlagsskyddade yttrandefriheten.
Att en minister väljer att beskriva just palestinademonstranter som ”idioter” med ett ”antisocialt dominansbeteende” vars ”avarter till beteenden i det offentliga rummet” vi gemensamt ska ”markera vår fullständiga sociala intolerans mot” förändrar inte den saken.
Än mer oroande är det när Bohlin fortsätter med att skriva: ”Allt går inte att reglera i lag, även om mycket nu görs för att ställa väsentligen högre krav på den som vill sträva efter ett svenskt medborgarskap”.
Det klingar obehagligt bekant och för genast tankarna till ett USA där ”fel” åsikter allt oftare bemöts med förföljelse, censur och utvisningar.
Kanske var Carl-Oskar genuint upprörd i stunden. Kanske skrev han i känslomässig affekt, utan att reflektera över vad hans ord faktiskt skulle signalera. Kanske såg han ett tillfälle att piska upp opinion och elda på den vrede som redan finns mot just palestinademonstranter på plattformen X.
Oavsett vilket måste vi påminna oss om hur grundläggande yttrandefriheten är. Att antyda att en viss typ demonstranter ska mötas med hårdare krav för medborgarskap hör inte hemma i ett öppet samhälle. Det är en tankefigur vi vanligtvis förknippar med auktoritära regimer.
Vi gör inte så i Sverige.
