Historien har nämligen gång på gång visat oss att även de bästa intentioner kan leda till missbruk och att staten, utan klara gränser, alltid riskerar att begå övergrepp. Just nu verkar vi dock leva i en tid där inga rättigheter tycks heliga nog för att utan större eftertanke kunna avskaffas till förmån för brottsbekämpningen.

Under rubriken ”Tre goda nyheter från Gunnar Strömmer” applåderade krönikören Fredrik Sjöshult i Expressen (14/10) att polisen ska få tillgång till automatisk ansiktsigenkänning och att släktforskningsregister ska öppnas upp för polisiära DNA-sökningar.

Han var så yster över att staten nu ska få ännu ett par mycket ingripande verktyg i sin redan överfyllda låda att han kallade det hela ”en härlig uppgörelse med integritetsivrare som tidigare tillåtits förstöra så mycket inom svensk brottsbekämpning”.

Samma vecka anslöt sig Socialdemokraterna till Tidöpartiernas förslag om anonyma vittnen, med den föga intellektuella motiveringen ”vi måste våga testa”. Detta trots att erfarenheterna från länder som infört det säger att det inte fungerar. Trots att Europadomstolen dömer ut anonyma vittnen som annat än perifer stödbevisning.

Trots risken för att reformen kan leda till att färre vågar vittna öppet och att fler brottslingar därigenom inte kan dömas. Och trots att alla tunga remissinstanser avstyrkt förslaget och betonat hur det strider mot grundläggande rättsstatliga principer.

Istället för attstanna upp och reflektera över detta fortsätter dock Socialdemokraterna istället med att testa nästa rättsstatsvidriga förslag genom att säga ”varför inte?” till att sätta fotboja på ostraffade barn i riskzonen, för att se till att de går till skolan och på träningen.

Vi måste nu fråga oss hur härligt det hela egentligen är. Skyddet för integriteten är nämligen inte, vilket Sjöshult felaktigt påstår, något skydd för de kriminella. Tvärtom är det en omistlig del av det skydd för grundläggande fri- och rättigheter som begränsar statens möjligheter till felaktiga ingripanden mot oskyldiga människor.

De fri- och rättigheter som säkerställs i vår grundlag är inte bara abstrakta idéer, utan garanter för att staten inte godtyckligt kan inskränka den enskildes liv, frihet och säkerhet. Att vi inte blir godtyckligt övervakade och avlyssnade. Att vi inte upplever rättegångar som orättvisa, och att vårt privatliv får förbli just privat. De är hörnstenar i själva demokratins fundament.

I ”Rule of Law Report” från mars i år – där den svenska delen författas av Civil Rights Defenders och svenska International Commission of Jurists – framgår att den svenska rättsstaten är på tillbakagång inom fem av rapportens sex mätområden. Vi var alltså redan innan de åtgärder som beskrivs ovan på ett sluttande plan.

När nu ännu några rättigheter inskränks kan det kanske vara frestande att, som Socialdemokraterna tycks göra, tro att vår demokrati och rättsstat är så stabila att de står över hot från staten själv. Men detta är farligt. I tider av oro ser vi ofta hur snabbt samhället kan frångå sina ideal till förmån för kortsiktig säkerhet.

Rättssäkerheten är därför inget man ska ”våga testa” att inskränka. Inte heller är det ”härligt” att avskaffa grundläggande fri- och rättigheter. Men när såväl Sveriges största parti som en av Sveriges största dagstidningar uttrycker sig så finns goda skäl att känna en befogad oro för rättsstaten.

Så, Fredrik Sjöshult, vi behöver fler integritetsivrare som står upp mot staten när den vill inskränka våra grundläggande fri- och rättigheter – inte färre. Särskilt när tidningar som kritiskt borde granska förslagen i stället entusiastiskt hejar på. Och tydligen behövs integritetsivrare numera uppenbarligen för att förhindra att Socialdemokraterna sätter fotboja på barn.