Tänk att du arbetar hela livet, tar hand om andra – och när det väl är din tur att få omsorg så blir du behandlad som en påse sopor. När man är som mest skör och utlämnad.
Så ser det ut på många ålderdomshem. Några lärdomar från tidigare skandaler verkar inte heller ha dragits.
När den så kallade Caremaskandalen briserade 2011 vittnade en rad anhöriga och personal om missförhållanden på äldreboenden som drevs av vårdbolaget Carema care.
I samma veva sändes Uppdrag Granskning som visade att Carema satt i system att pressa kvaliteten för att tjäna pengar. Besparingar på personal och material belönades med bonusar.
Caremas rykte var kört i botten, på flera håll förlängdes inte kontrakten när avtal löpte ut. Därför valde Carema att byta namn till Vardaga.
Men koncernen verkar inte ha lärt sig någonting. Eller jo, en sak: att kväsa kritik i sin linda och dölja fel för allmänheten.
Aftonbladet kunde nyligen avslöja grav misskötsel på Vardagas äldreboenden. Det handlar om äldre som inte får sina sår omlagda på flera veckor. Såren börjar till slut ruttna och lukta. Det kryper larver i dem.
På ett annat äldreboende finns det bara tre fåtöljer framför tv:n i ett sorgligt spartanskt inrett allrum som 16 boende och deras besökare ska dela på. Fåtöljerna lånas ut när de behövs inne i någons rum. Dessutom är det en anhörig som köpt in och skänkt fåtöljerna – trots att koncernen går med 1,4 miljarder kronor i vinst.
Vardaga menar att det är kommunens ansvar att skaffa möbler. Och här hittar vi grundproblemet.
I Sverige finns det en naiv inställning bland våra politiker att kvalitet kan garanteras genom ökade kontroller och strikta upphandlingar. Bara det står i kontraktet vad som måste finnas så kommer det att lösa sig.
Men i verkligheten blir det en katt-och-råtta-lek mellan beställaren och utföraren. Kommunen kommer aldrig kunna få med allt i ett avtal och bolagen försöker hela tiden skjuta över ansvaret på någon annan.
Vi har sett det i andra länder: det slutar med att kravlistorna från beställaren blir jättelånga och kontrollerna kostsamma och likväl uppstår moment 22-situationer där ansvar hamnar mellan stolarna.
En annan aningslös idé som slagit rot bland våra politiker är den att valfrihet ska ge oss de bästa alternativen och gallra bort de sämsta. Men i realiteten vinner alltid de stora bolagen upphandlingarna, eftersom de kan erbjuda lägst priser och sedan etablera sig på många platser.
När vi medborgare ska få ihop livet och behöver vår mamma eller pappa på ett äldreboende nära oss är valet inte så stort. Det blir som med skolan: man väljer det som är närmast.
Och som i fallet med Vardaga i Söderköping var det inte ens anhöriga som valde företaget. Vardaga vann upphandlingen och tog över driften för ett halvår sedan. Så mycket för den valfriheten.
Anhöriga berättar för Aftonbladet hur dåligt de mår över att behöva ta så många strider om saker som borde vara självklara. Missförhållandena som gång på gång uppdagas gör det tack vare modig personal och anhöriga som vågar och orkar larma.
Det är sällan något händer förrän media rapporterar. Hade inte uppgifterna om vanvården nått Aftonbladet hade misskötseln av de äldre antagligen fortsatt. Man kan bara undra hur många som i detta nu vanvårdas i det tysta.
