Bibelns formulering i Ordspråksboken om skuld är betydligt vassare. 

”Den rike är den fattiges herre, den som lånar blir långivarens slav.” (Ordspråksboken 22:7)

Redan på 1500-talet var de termer i bruk som än idag används för parterna i penningtransaktioner. Den som lånar kallas då som nu ”gäldenär” och utlånaren ”borgenär”. Författaren till Ordspråksboken är väl medveten om dessa båda, och granskar borgenären först. Utlånaren äger den fattiga, lånande slaven. Han har all makt. Hos Persson och Wigforss, båda tidigare socialdemokratiska finansministrar,  är utlånaren frånvarande. Då försvinner också makten ur påståendet. Blicken riktas endast mot den ofria, inte mot den som vinner på transaktionen.

Ingen skulle komma på tanken att hävda att den företagare som lånar pengar för att driva sitt företag vore ofri. (Bibeln skriver mig veterligt ingenting om företagsfinansiering.) När det gäller företag så är i stället idén att företagaren kan använda pengarna bättre än långivaren så, att långivaren kan få sitt och företagaren ändå kan tjäna pengar. Det långivaren ska ha i ersättning kallas ränta.  Historiskt sett är ränta hett omstridd.

I perioder har riktningar inom kristendom och islam helt förbjudit ränta. Att begära ränta har betraktats som att handla med tid. Tiden tillhörde gud, och att handla med det som tillhörde gud vore en dödssynd som kallas ocker. Men hur skulle en företagare finna pengar att använda i sin verksamhet, om ingen ersättning kunde ges till långivaren? I Europa på medeltiden kunde kristna komma runt sin religions ränteförbud genom att låna pengar av judar, eftersom judendomen accepterade ränta. Judiskt kapital finansierade kristna företagares lönsamma handelsresor mellan italienska småstater och mellanöstern. 

Förmögenheter växte som idag i form av konstföremål och byggnader kan beundras runt Medelhavet. Företag lades inte längre ned när ägaren dog, utan kunde ärvas i generationer. Och genom utveckling av bokföring kunde vinster, räntor, tillgångar och skulder redovisas. Med tiden bleknade ränteförbudet bort ur kristendomen.

Idag är ränta i stort sett förbjudet inom islam. Däremot är vinst tillåten. Skillnaden mellan å ena sidan ränta – som är en i förväg bestämd andel som ska betalas oavsett hur verksamheten går – och vinst å den andra sidan utgörs av risk. Vinst kan bli hög, eller i stället förvandlas till förlust. Då handlar man inte med tiden som tillhör gud, utan guds vilja kan avgöra hur ett ekonomiskt projekt lyckas, om det blir vinst eller förlust. Med nutida teknik kan en sparare sätta in pengar på ett bankkonto som kopplas till ett företag och dess avkastning. Banker kan på så sätt erbjuda insättningsmöjligheter utan ränta, men med möjlighet till avkastning som inte är bestämd i förväg.

Den medeltida maktfördelningen i länder kring norra Medelhavet byggde på förmögenhet, som ökade genom korståg som med tiden kom att likna beväpnade handelsresor med betydande inslag av utpressning och röveri. De rikaste kunde nära nog obehindrat utöva makt. 

Idag härjar jordens mest förmögna allt mera fritt för att skydda egna intressen, på ett nästan medeltida vis. Var föreställningar om frihet, demokrati och jämlikhet en bräcklig parentes? ”Endast den som är omätligt rik kan vara fri?”