Ledarkolumn: 2024 är inte kvinnans år

Aborträttigheter rullas tillbaka i USA, tvångsäktenskap legaliseras i Irak, Gisele Pelicot i Frankrike våldtas nedsövd av 80 män i alla åldrar, yrken och samhällsskikt och i Afghanistan har kvinnors röster suddats ut helt. 

Till och med Sverige, länge en symbol för jämställdhet, har de senaste fyra åren sjunkit kraftigt på globala jämställdhetsindex. Den ökande ojämlikheten speglas även i hur våld mot kvinnor hanteras – eller inte hanteras. I Sverige var 94,7 % av de våldtäkter som anmäldes 2023 riktade mot kvinnor. 

Dessa siffror representerar liv som förstörs av ett system som skyddar förövarna. Nytorgsmannen som dömdes till fem års fängelse för 35 sexbrott, inklusive sju våldtäkter, frigavs nyligen trots hög återfallsrisk. Kort därefter häktades han igen, misstänkt för våldtäkt av en tonårsflicka. Inte konstigt att mer än var tredje kvinna i Sverige uppger att de ofta känner sig otrygga i samhället och att mer än dubbelt så många kvinnor sjukskrivs på grund av psykisk ohälsa än män. 

Feminismen möts även av nya fronter av motstånd: från antifeminister, högerpopulister och till och med kvinnor som avfärdar rörelsen som passé. Den digitala världen, som skulle kunna vara en plats för samhörighet och frigörelse, har istället blivit en arena där misogyni och våld frodas. 

Här spelar kapitalistiska krafter bakom skönhetsindustrin, sociala medier och influencers en enorm roll. Vi kvävs av lager på lager av ansiktskrämer, serum och highlighters som gömmer våra verkliga jag. Fördummas av korkat innehåll. Vi konturerades, retuscheras, opereras och censureras för att passa in i en neoliberal värld där kvinnans värde inte ligger i hennes intellekt, utan hennes yttre. Att allt fler unga flickor säljer sina kroppar på plattformar som OnlyFans är till synes en logisk reaktion på att kapitaliseringen på sin egen kropp verkar mer lukrativt än att utbilda sig och göda sitt intellekt. 

Män förväntas begära infantila, underordnade och tomma kvinnor utan sexuell autonomi. De förväntas vilja ha en tyst och lydande ”pick me girl” eller en underordnad ”tradwife”. De ska kontrollera och förfoga över kvinnors kroppar. 

Kvinnan berövas sin frihet. Mannen berövas sin mänsklighet. 

HBTQI+ personer har ingen plats. De ska helst inte existera. Det är ett samhälle fullt av ängsliga, osäkra varelser, drivna av självoptimeringsvansinne och dysmorfofobi – känslan av absolut fulhet. Kvar står infantila, tomt stirrande skal med uppsprutade plutmunnar. Med själar som ruttnar av självförakt, otillräcklighet och förtvivlan. I detta kaos av bakslag är det svårt att navigera. 

Kanske är det hopplösheten och misstron till systemet som gör att motståndet växer på nya, radikalare sätt, som att exempelvis vända patriarkatet ryggen helt. Den sydkoreanska 4B-rörelsen, som innebär nej till sex, relationer, äktenskap och barn med män har fått fäste som ett svar på systematiskt förtryck. Rörelsen sprider sig även till väst, där många kvinnor tröttnat på att ständigt behöva anpassa sig efter en värld byggd för män. 

Men lösningen är inte separation, utan solidaritet. Det innebär att tillsammans spränga de patriarkala murarna som fångar oss alla. Kvinnor måste våga ta plats i kampen för sina egna kroppar, sin frihet och sin rätt att leva utan rädsla. 

Män måste förstå att patriarkatet inte är en tron, utan en fängelsecell där de också är fångar. Kapitalismens exploatering och techjättarnas järngrepp om människors liv måste brytas. Vi behöver ett samhälle där alla kan andas fritt, där respekt och jämlikhet är fundamenten. Men för det krävs mod och hoppfullhet: Vi måste våga prata om det som skaver. Och vi måste våga ta plats igen.