Sen upplyste han mig om att han själv är vänster som jag. Jag svarade att det kunde jag nog ana att det var på det sättet; jag visste ju exempelvis att detta högerextrema parti blev bland de största i det svenska valet bland arbetslösa och sjukskrivna. 

Men jag gav egentligen mitt svar till den hemlöse mannen i en känsla av att så kan det väl för fan inte vara. Eller snarare: Så får det inte vara.

Det där var några dagar före det amerikanska valet. I efterhand, efter det katastrofala valresultat som gav Trump makten hela vägen ner från Högsta domstolen, över Vita huset och till kongressen, kom jag att tänka på det där samtalet. 

Varför är det så svårsmält för progressiva personer – vänster, socialdemokrater, de sista liberalerna – att ta in att de som har det svårt inte behöver omsätta det i ”rätt” röstande? Varför har så många bland de progressiva — mitt samlingsnamn här för sådana som mig — så svårt att på allvar fatta det? 

Bernie Sanders skrev dagarna efter valet: ”Det borde inte komma som någon stor överraskning att ett Demokratiskt parti som har övergett arbetarklassens folk skulle finna att arbetarklassen övergivit Demokraterna. Först var det den vita arbetarklassen och nu också latinos och svart arbetarklass.” 

Naturligtvis vet Sanders mycket väl att majoriteten av den arbetarklass han talar om fortsatt att lägga rösten på Demokraterna. Men de har blivit färre som gör det. Vilket räcker för att ge makten till en man som tveklöst kommer att försämra för de fattiga och förbättra för de rika. 

Efter Trumps valseger 2016 startade över hela västvärlden lite av en debatt som handlade just om att Demokraterna och andra progressiva partier blivit för mycket av en elit i mångas ögon.

Det går helt enkelt inte att vinna val enbart på de rätta värderingarna.

Journalister började åka ut på landsbygden eller till olika rostbälten – i Sverige till bruksorter, i till exempel Frankrike räckte det att lämna Paris – för att bättre förstå vilka stämningar som rådde. 

Ett tag såg det faktiskt ut som att till och med många liberaler var på väg att fatta att högerpopulismen inte är en psykisk åkomma hos lågutbildade, utan en reaktion på att ha blivit sviken av dem däruppe, ja, av ett helt system. 

Men de där begynnande insikterna upphörde snart. Och nu står vi här. Efter en enorm vitamininjektion förra veckan, rakt in i ådrorna på västvärldens högerpopulism. 

Det går helt enkelt inte att vinna val enbart på de rätta värderingarna. De progressiva kan bara vinna val på att komma med löften om ett bättre sakernas tillstånd: ekonomisk utjämning, hopp om ett drägligare liv, känslan av att inte vara bortglömd av samhället. 

Inget annat fungerar i det långa loppet. När tillräckligt många av de underprivilegierade börjar känna att ledarna inom de etablerade progressiva partierna har allt mindre med vanligt folks liv att göra, då kommer nederlagen. 

Det är exempelvis uppenbart att vänstern och socialdemokratin – och även Demokraterna i USA – hela tiden har underskattat hur otroligt djupt frågan om migration har slagit bland västvärldens arbetarklass. 

I Sverige ekar ännu det mycket stora flyktingmottagandet fram till 2015 i människors medvetande och förstärks antagligen av att de kriminella gängen förknippas med invandringen. 

Men det enda svar vänstern och socialdemokratin länge hade på detta var att proklamera sina värderingar. 

Det är förstås helt rätt att strida för sina värderingar, men så länge det saknas en bred och genomtänkt reformpolitik som börjar bygga ett annat samhälle – jag brukar tala om behovet av ett efterkrigsprogram – riskerar retoriken att klinga alltmer verklighetsfrämmande. 

Det räcker inte med att komma farande med sitt ”så får det inte vara”. Vänstern och socialdemokratin och det som är kvar av Demokraterna i USA måste för det första ta in realiteterna som de ser ut och för det andra leverera ett stort mått av vänsterpopulism som svar på högerpopulismen.