De flesta på vänsterkanten, inklusive jag själv, lever ofta i följande känsla: Snart vänder det ändå. Den enorma högervåg som svept och sveper genom världen, från Trump till Milei, från AFD till SD, måste väl ha ett slut? 

Och vi lever rätt mycket i nuets ständiga teckentydande. Något hoppfullt dyker upp och vi tar fasta på det och tillskriver det större betydelse än det säkerligen har. Vi gläds åt något fyndigt och elakt på ett socialt mediekonto som knockar en högerskribent eller en högertanke och dagen tycks räddad. 

Men vi har ingen grund att stå på. Den bistra sanningen är den att vi helt enkelt lever i högerns tid, en historisk epok som vid det här laget sträcker sig från åttiotalets början till idag och sannolikt ett bra tag till, där den ena högerdyningen är nyliberal, den andra ärkekonservativ eller tvärtom. 

Men den grund vänstern och arbetarrörelserna stått på är eroderad, förvandlad till sankmark där vi sjunker djupare och djupare. Två enorma skeenden har samverkat: det ena är att alltmer makt över vår liv har förskjutits till den globala oligarki av storföretag och miljardärer (som Joe Biden i sitt avskedsstal hade modet eller i alla fall den goda smaken att nämna). 

Det andra är att alla slags sociala rörelser eller folkrörelser har försvagats, däri inbegripet inte minst medlemsskarorna i de stora progressiva partierna. De som är kvar i partierna till vänster tenderar dessutom att ha högre inkomstnivåer än dom vars intressen de ska slåss för, vilket skapar avstånd mellan företrädare och företrädda. Det amerikanska valet vittnade om det: Demokraterna är alltmer avskurna från den breda löntagarvärlden i USA.  

Samtidigt som vi gläds åt de aktivister som kämpar för klimatet eller social rättvisa, inser vi inte alltid att dessa aktivister inte längre har samma massa av etablerade organisationer eller partier att påverka. Och på den institutionella nivån har ett dilemma inträffat: Förbättringar på EU-nivå kan få som effekt att de nationalstater där demokratin och det folkliga inflytandet ännu fungerar bättre, faktiskt försvagas.

Att reda ut alla sammanhang här eller föreslå vänsterstrategier för framtiden kräver ett tiobandsverk. Men jag kommer inte ifrån att det är tre grundläggande ting som allt som sorterar under vänsterbegreppet måste utgå från: 

1. Det som avgör framtiden är inte i första hand de idéer en rörelse har, det är hur många som är aktiva i den. Den stora framgången under förra seklet utgjordes inte av de politiska reformer, som vänstern och arbetarrörelsen drev igenom – utan i det faktum att man lyckades formera massrörelser. Till långt in på sjuttiotalet hade vi en situation där det i varje trappuppgång, varje villaområde, fanns någon som bildade opinion i själva vardagslivet. 

2. Vi måste tänka i termer av majoriteter. Det har varit och är nödvändigt och bra att kämpa för olika slags minoriteters rättigheter – vare sig de är sexuella, etniska eller något annat – men det räcker inte. Huvudspåret måste alltid vara att hjälpligt identifiera den majoritet som är bredd att ställa sig bakom ett politiskt program, ty endast majoriteter kan i en demokrati på allvar rubba samhället. 

Den majoriteten är aldrig summan av olika minoriteter. Den är ett potentiellt politiskt subjekt i sin egen rätt. I grunden är och förblir det den mycket brett definierade arbetarklassen eller löntagarklassen – från undersköterskor upp till lärare – som vi måste sikta på. Det är förstås lätt att säga. Men det är det enda i längden möjliga. Vår enda fördel är i slutändan att vi är långt, långt fler än alla kapitalägare. Att SD:s högerpopulism rövat bort en så pass stor del av LO-medlemmarna är idag i praktiken det mest avgörande hindret för samhällsreformer.  

3. Det tredje är nödvändigheten av att bryta den ideologiska förtrollning som uppstår i varje samhälle som inte på länge förändrats. Behovet av agitatorer, idépolitiska väckelser som förmår kasta ett annat ljus över det bestående. Idag har vänstern och arbetarrörelsen inga sådana.

Vi bör anstränga oss att se längre än vårt dagliga, intuitiva hopp medger. Till slut tror jag att det är just det vi kommer att göra.