Att kalla sina anställda för en ”familj” är en sliten klyscha inom arbetslivet. Det låter gemytligt och hemtrevligt, men i praktiken handlar det allt som oftast om att kräva lojalitet utan att ge något tillbaka. Den dynamiken blir smärtsamt tydlig i kölvattnet av Aftonbladets granskning av hamburgerkedjan Max och dess misskötsel.
I avslöjandet vittnar flera nuvarande och tidigare anställda om en arbetsvardag där tiden inte räcker till och där hygienrutiner offras på effektiviseringens altare.
Livsmedelsinspektörer har under de senaste två åren anmärkt på 65 Max-restauranger runt om i landet, med allt från svartmögel och skadedjur till råttbajs. Anställda berättar om hur städredskap och toalettstolar diskas i samma maskiner som restaurangens matbrickor. ”Man kan se att vattnet i diskmaskinen är grumligt med fettbubblor, löv och hårrester”, lyder ett vittnesmål.
Vad säger ledningen? Kommunikationschefen Henric Byström lät först som man kan förvänta sig: ”Det är mycket allvarligt” och ”så här får det absolut inte gå till”.
Men knappt ett dygn senare stövlade vd:n Richard Bergfors in med sin alldeles egen krishantering – fyra videoklipp på Instagram – och tonade ner kritiken. Det kunde kanske handla om något enskilt misstag, men några strukturella problem fanns det inte att tala om. Istället ifrågasatte man de anställdas motiv och anmälde Aftonbladet till Medieombudsmannen.
Skjut budbäraren, problemet löst.
Att Aftonbladet valde att inte publicera försvarstalet i sin helhet väckte även det ont blod hos Bergfors, som delade nyheten på sin Instagram med texten ”Yttrandefrihet?”. Däremot verkade han mindre intresserad av att bemöta redaktionens påstådda ”osanningar” i sak.
Bergfors lanserade även ett ”åtgärdsprogram med fokus på utökad utbildning” och nya rutiner för inspektionsrapporter – precis som företag brukar göra när de absolut inte har gjort något fel. Samtidigt avfärdade han granskningen som ett ”hån” mot arbetarna – samma arbetare som tvingats skriva på sekretessavtal (utöver den lojalitetsplikt som redan ingår i alla anställningar).
Dessa avtal förbinder de anställda att ”inte för utomstående obehörigen yppa eller för egen eller annans räkning utnyttja något som jag i tjänsten får kunskap om beträffande företagets eller dess kunders förhållanden” – givetvis också standard för företag som inte har något att dölja.
Direktör Bergfors passade även på att puffa för företagets visselblåsarfunktion. Detta alltså kort efter att han kategoriskt avfärdat just anonyma vittnesmål som överdrifter och osanningar.
Det är inte första gången Bergfors visar prov på sitt ledarskap. Inför valet 2014 skickade han ett brev till samtliga Max-anställda där han varnade för att en röst på S eller V vore en ”fullständig katastrof” som ”kommer att få konsekvenser”. Familjär omsorg, får man anta.
Men fenomenet är inte unikt för Max och Richard Bergfors.
Johan Jureskog, en annan krögare med stark ”vi är en familj”-aura, bad under pandemin sina restauranggäster om bidrag för att ”kunna koncentrera sig på att våra anställda ska kunna behålla sina jobb”. De betydde ”allt” för honom, hette det. Samtidigt plockade han själv ut miljonlön och deklarerade stora kapitalinkomster.
När röken från pandemin lagt sig, och det stod klart att personalen lämnat branschen för jobb med bättre villkor, ändrades dock tonen. Plötsligt var de som tidigare betytt ”allt” för Johan ”slöfockar som går hemma”.
Hans lösning på den akuta personalbristen? Att sänka den enligt honom alldeles för höga minimilönen på 130 kronor i timmen. Och så undrade han varför folk flydde restaurangbranschen.
Jureskog har även kritiserats för att ha haft oavlönade lärlingar på sina restauranger – alltså obetald arbetskraft. Bara av ren hygglighet förstås.
Restaurangbranschen är särskilt utsatt. Låga trösklar och otrygga anställningar gör att få vågar höja rösten. Jag har själv jobbat i branschen i över tio år och sett på nära håll hur kollegor som vågat vädra sitt missnöje plötsligt fått färre arbetstimmar. Hur attityden helt förändrats mot en kollega som pratat om kollektivavtal.
Att kalla sina anställda för en familj är praktiskt för chefen. Det skapar förväntningar om lojalitet, men när verkligheten skaver är det sällan de högst upp som tar smällen. Det är alltid någon annan som hamnar framför bussen.
Och när missförhållanden väl kommer upp till ytan talas det om hårdvinklade anonyma berättelser, dunkla motiv och osanningar. Så funkar det åtminstone inte i min familj.
