Där står vi alltså: Högern är full av framtidstro, medan de flesta till vänster är djupt oroliga. På sätt och vis är det ju en fantastisk rockad. Traditionellt är det konservativa och reaktionära som fruktat framtiden, medan de progressiva trott att den är på väg och att människan, mänskligheten, rör sig mot något bättre. Efterkrigstiden – 1945 till 1980 – är för de allra flesta på vänsterkanten själva måttstocken. Under den perioden växte framtidstron tack vare ständiga reformer. Själva ordet reform var länge ett progressivt kodord men idag kan ordet reform lika gärna betyda försämrad tandvård,  hårdare arbetslinje eller förslag om att försvarsmakten ska börja använda landminor.  

Idag är pessimismen, för vänsterns och arbetarrörelsens del – och det gäller världen i stort – faktiskt en reell faktor. Den är inte bara en allmänt uppgiven gest, nästan en litterär pose eller en daglig ramsa när folk möter varandra på bussen om att det ser mörkt ut med det mesta. 

Nej, pessimismen är ett fundament av betong. Där står många av oss och känner spontan misstro till varje skönmålning av verkligheten och en skepsis inför alltför käcka tonfall även när de kommer från vänster. 

Jag har noterat att SVT:s Rapport numera avslutar sina sändningar med så kallade ”ljusglimtar”, små vardagsbilder av något som blivit bra någonstans. Men det känns rätt falskt, som leenden vid en avgrund. En sann pessimist vill bara ha än värre nyheter hela tiden. Och bara det att en organisation i dessa tider heter Human rights festival känns direkt underligt. 

Så hur ska denna pessimism hanteras? Det har faktiskt blivit en verklig fråga. Den går inte att vifta bort.  

Det centrala man bör klargöra är att det finns inget skäl att vara rädd för pessimismen. Den speglar reella insikter. Folkrörelser och sociala rörelser som bär upp framtidstron är numera svårt försvagade. Så ser det ut på gräsrotsplanet. Geopolitiken däruppe domineras av stora mer eller mindre högerreaktionära block – USA, Ryssland, Kina och till stor del även EU –   medan idéer om en rättvis världsordning är längre bort än på mycket länge. Krigen nöter ner även oss som befinner sig långt från dem och de har startat en militarismens logik som gynnar alla slags högeridéer som tar resurser från klimatpolitik och välfärd. En global elit av miljardärer och storbolag har en växande makt över hela våra liv.  

Men om det ser ut att gå åt helvete med det mesta, så betyder det ändå att de pessimister som känner så, i alla fall ser ett helvete framför sig. Stora delar av högern har istället direkt förlorat sig i ett slags optimistiskt tunnelseende. Ta synen på kärnkraften som ska ta oss till elektrifieringens paradis. Det är uppenbart att sittande regering använder den som tröstnapp och snuttefilt för den klimatpolitik man inte klarar av att bedriva.

Det är där utopierna till slut siktas.  

Pessimism innebär faktiskt ett slags realism och klarsyn. Och den kan också komma med självinsikt: Vad är till slut riktigt viktigt för mig och det jag tror på? Ja, pessimismen kan till och med förena människor: Det som är botten i mig är också botten i andra. 

Jag är övertygad om att på bottnen av all uppgiven pessimism, det är där utopierna till slut siktas. Det är den där känslan av att så här kan vi inte ha det. Till slut anländer den - förhoppningsvis - med full kraft. 

Problemet med pessimismen är att man ser att en massa saker måste göras men att all kraft att resa sig och göra det som behövs dör bort. Själv brukar jag vakna full av optimism men framåt skymningen avtar den. Men jag vägrar vara rädd för pessimismen. Jag tar den som ett sanningsvittne om världens tillstånd.