På Ulf Kristerssons Instagram firas vårens intåg med en lista över lagar som trädde i kraft 1 april. Bredvid en liten svensk flagga konstaterar han att Tidöpartierna ”reform för reform gör Sverige till ett tryggare land”.
Bland framgångarna nämns ökade möjligheter till kameraövervakning, hemlig dataavläsning och slopad sekretess hos myndigheter. Med tydligt fokus på integritetsinskränkande åtgärder väcks frågorna: Ett tryggare Sverige för vem? Och på bekostnad av vad?
Det som väcker mest oro är den nya skyldigheten att lämna uppgifter till brottsbekämpningen. Med lagen införs en ny huvudregel där bland annat skolor blir skyldiga att på begäran och eget initiativ lämna uppgifter till polisen. Även sjukvården och socialtjänsten förväntas lämna fler uppgifter i brottsbekämpande syfte.
Var gränsen går för vilka uppgifter det gäller och hur känslig information ska skyddas är svårt att få klarhet i. Lagen verkar låta det vara upp till enskilda rektorer att avgöra om de måste lämna information eller om det finns skäl som talar emot.
Det är självklart viktigt att myndigheter kan samverka med varandra och med polisen, men nu läggs tyngden onekligen på det sistnämnda. Risken blir att fler och fler samhällsinstitutioner tvingas prioritera brottsbekämpning som ett verksamhetsmål. Det är oroande inte minst när det rör verksamheter som redan uttrycker frustration över underbemanning, administrativ överbelastning och bristande finansiering.
En grundstomme i ett samhälle måste vara att barn känner sig trygga att gå till skolan, att ekonomiskt utsatta vågar ta hjälp av socialtjänsten och att ingen är för rädd för att söka vård. Värnas den tryggheten av den nya lagen? Flera remissinstanser säger nej.
Advokatsamfundet oroar sig för att förslaget kan strida mot grundlagen och rätten till privatliv.
Rädda barnen beskriver en risk för raserad tillit till myndigheter, särskilt bland grupper där förtroendet redan är lågt. Sveriges lärare oroar sig för ökad arbetsbelastning, sämre arbetsmiljö och att uppgiftsskyldigheten riskerar stjälpa snarare än hjälpa av den uppenbara risken att barn inte vågar söka hjälp hos vuxna i skolan. Advokatsamfundet oroar sig för att förslaget kan strida mot grundlagen och rätten till privatliv.
Kritiken känns igen. Lagen har likheter med den så kallade angiverilagen, som regeringen och SD kallar anmälningsplikt, och skyldigheten för myndighetspersonal att, till polisen och Migrationsverket, ange personer som saknar uppehållstillstånd.
Förslaget har fått massiv kritik. Kanske är det därför den här omfattande utredningen, den om skyldigheten att lämna uppgifter till brottsbekämpningen, skickades på remiss över jul- och nyårshelgen, med mycket tight deadline för remissinstanserna och allmänhet att granska förslaget.
Resultatet är att lärare, vårdpersonal och socialsekreterare nu – utan större medial uppståndelse – har fått ett ökat ansvar att agera i det brottsförebyggande arbetet.
Advokat Silas Aliki har i sina kanaler uppmärksammat riskerna med lagen och är oroad över att bestämmelserna trätt i kraft relativt obemärkt. På en fråga om vad konsekvenserna kan väntas bli svarar Aliki: ”I praktiken gör lagstiftningen att inrättningar som ska vara till stöd för den enskilde blir till polis och åklagares förlängda arm.”
Att Tidöpartierna använder en vagt definierad ”trygghet” för att rättfärdiga långtgående inskränkningar i den personliga integriteten hör numera till vanligheterna. Men den här lagen visar också en beklämmande likgiltighet inför de som högljutt protesterat mot att få sina yrkesroller utvidgade till att inkludera brottsbekämpning.
Lärare behöver tid och resurser till att utbilda och stötta sina elever. Det hade man kunnat satsa på om man verkligen hade velat göra Sverige till ett tryggare land.
