Den fackliga organiseringen i hamnen sågs som ett sådant hot mot  kapitalintressen att den ledde till historiska inskränkningar i arbetsrätten. Nu har ärendet hamnat hos Europadomstolen.

Hamnarbetarförbundet, som bildades 1972, drev på för att teckna kollektivavtal. Motparten, arbetsgivarsidan i hamnarna, var dock ointresserad av det. De valde istället att teckna kollektivavtal enbart med det andra aktiva fackförbundet i hamnarna: Transportarbetareförbundet. 

Sedan dess har Hamnarbetarförbundet, trots sin medlemsmajoritet i flera hamnar och i synnerhet i Göteborgs Hamn behandlats styvmoderligt, som ett sekundärt fackförbund. 

Eftersom förbundet inte haft kollektivavtal har man vid flera tillfällen utövat sin rätt att strejka för att få bättre villkor – något som medbestämmandelagen tidigare möjliggjorde. Det var en bärande del av strejkrätten, som tills för drygt tio år sedan var en självklarhet i Sverige.

Låt oss minnas hur vi hamnade där vi är nu. 

2015 gjorde hamnarbetsgivarna gemensam sak i att dra in flera av de rättigheter som Hamnarbetareförbundet haft, givet sitt medlemsantal och sin starka ställning. Förbundet krävde då, igen, att få teckna kollektivavtal men fick, igen, nej. 

Året efter inleddes hamnkonflikten, som skulle komma att bli en av de största arbetsrättskonflikterna i modern tid. Arbetsgivarsidan motsatte sig konsekvent att teckna kollektivavtal med förbundet. På sin sida hade de ett samlat näringsliv och, förbryllande nog, såväl Transportarbetareförbundet som IF Metall. 

2017, efter en smärre lobbyinsats från näringslivet för inskränkt strejkrätt, anslöt även Socialdemokraterna och dåvarande arbetsmarknadsminister Ylva Johansson till skaran av strejkrättstvivlare. En statlig utredning tillsattes med syfte att komma fram till hur det skulle kunna göras olagligt att vidta stridsåtgärder mot en arbetsgivare som hade kollektivavtal.

Sveriges centrala fackförbund och arbetsgivarorganisationer fick sedan ett ultimatum: Antingen ”själva” komma fram till hur inskränkningarna skulle kunna se ut så länge de var väldigt lika utredningens, eller vänta sig lagändringar enkom baserade på utredningen. 

Visst ramaskri följde. Men parterna kom givetvis överens och lagändringar i enlighet med överenskommelsen inleddes. Allt ungefär samtidigt som Hamnarbetarförbundet till sist lyckades få sitt kollektivavtal. Ett likalydande som Transportarbetareförbundets.

Efter lagändringarna följde flera avgöranden i Arbetsdomstolen som slog fast att Hamnarbetarnas avtal var ett sekundärt avtal. Det kollektivavtal som tecknas först ska gälla framför nästa, är den nu rådande principen. Hamnarbetaravtalet blev i praktiken värdelöst. 

Arbetsdomstolens ledamöter kommer från de fackliga centralorganisationerna och arbetsgivarsidan; det vill säga delvis samma parter som precis innan gjort gemensam sak emot Hamnarbetareförbundets kamp. Förbundet begärde därför att få bli prövade av bara domare men fick nej.

2023 lämnade förbundet in en klagan till Europadomstolen: de menade att de nya strejkrättsreglerna hade verkat diskriminerande mot Hamnarbetarförbundet. 

I år gick målet, som fått namnet ”Hamnarbetarförbundet vs. Sweden”, vidare och för ett par månader sedan yttrade sig Sverige genom utrikesdepartementet. Man har inte gjort några fel alls. Och om det ändå skulle visa sig att man gjorde något fel så var det befogat, är kontentan. 

Svenskt Näringsliv har också, på eget initiativ, yttrat sig till stöd för regeringen, med särskild varning för ökade kostnader och den administrativa börda som följer av att behöva tillämpa olika kollektivavtal på anställda som utför samma jobb. Precis som det, förövrigt, är på de flesta statliga myndigheter idag.

Sverige kan i målet ”Hamnarbetarförbundet vs. Sweden” fällas för flera brott mot Europakonventionen. Jag har väldigt svårt att heja på ”Sweden” i den här matchen.