Stora hyreshöjningar har drabbat universitet och högskolor. Justerade anslag täcker inte dyrare lokalkostnader. Det betyder att man tvingas till sådant som att sluta använda vissa lokaler, prioritera bort fysisk undervisning, skära ned på utbudet.

De statligt finansierade universiteten hyr det mesta av sina lokaler av staten, genom bolaget Akademiska hus. Och Akademiska hus är ålagt att agera “marknadsmässigt” för att leverera in överskottet till ägaren – staten.

Samma problem drabbar kultursektorn. I somras larmade flera kulturinstitutioner om att de tvingades dra ned på verksamheten för att kunna betala hyran – inte minst till Statens fastighetsverk. Nationalmuseum fick stänga ytterligare en dag i veckan under 2023. Blåssymfonikerna tvingades flytta från Musikaliska kvarteret.

I likhet med mycket annat som styr ekonomiska förhållanden i Sverige idag, skapades detta märkliga upplägg under 1990-talets pseudomarknadiseringsbonanza. Regeringen Bildt lade kort efter högerns valseger 1991 fram en proposition om att skilja den statliga fastighetsförvaltningen från själva användningen av lokaler och mark och att bolagisera så långt som möjligt.

Ledorden är sådant som “separata resultatenheter”, “renodlad ägarroll" och “marknadsmässigt avkastningskrav”. Något år senare genomdrevs den utformning som i princip är den vi har nu. Statliga byggnadsstyrelsen – som spelat en stor roll för moderniseringen av Sverige, genom uppförandet av många nya byggnader för offentlig verksamhet – lades ned. Istället uppstod Statens fastighetsverk, bolaget Vasakronan (som såldes ut 2008), samt Akademiska hus AB.

Under denna ordning får statliga verksamheter – som universitet eller domstolar – inte äga sina egna lokaler. En del sådana lokaler har sålts för att hyras tillbaka. Det återstående statliga ägandet ska samtidigt hanteras som om det vore kommersiellt.  

En effekt av detta såg vi i samband med krisen för fastighetsbolaget SBB, startat av ex-socialdemokraten Ilija Batljan. När högre ränteläge gjorde att bolagets pyramidspelsliknande affärsidé stötte på problem, blev det en påminnelse om att ägandet av exempelvis polishus och regementen nu kunde hamna i mer uppenbart olämpliga händer.

Mer konkret blir detta ytterligare en kronisk press för all offentlig verksamhet, utan att nedprioriteringen är transparent. Varken universitetsutbildning eller scenkonst kan bedrivas med samma kvalitet om de trycks in i standardiserade kontorslokaler, digitaliseras eller skruvas upp i tempo. 

Det grundläggande problemet med denna 90-talskonstruktion är att den motverkar att samhällsnytta organiseras fram. Själva idén med att offentliga verksamheter ska kunna ha ändamålsenliga lokaler för det de håller på med – att det finns en vinst just med att lyfta ut värdet av detta från kommersiell prisbildning – olagligförklaras. 

Det är en central aspekt av nyliberalismen: Att fantasin om marknadspriser som en allomfattande kontrollmekanism forceras med statens hjälp, också där sådana marknader uppenbart inte är naturliga eller rimliga.

Såväl kultur- som högskolesektorn är i behov av krisstöd. Men vi måste också ha en bredare mobilisering och planering för att kasta av oss 1990-talets nyliberala kombination av tvångströja och clownhatt.