Botswana, ett land utan kust i södra Afrika med knappt 2,5 miljoner invånare, är ett av de länder som USA:s president Donald Trump nu vill belägga med höga tullar.
Presidenten hävdar att Botswana diskriminerar produkter från USA, eftersom Botswana importerar relativt få varor därifrån, men exporterar betydligt mer dit. Skillnaden i värde mellan exporten och importen räknas i Trumps konstiga beräkningar som mått på diskriminering, och därför tullbelägger han Botswanas export med 37 procent.
Botswana är världens största exportör av diamanter, räknat i värde. Välståndet inom landet är bland de mest ojämlikt fördelade i världen. Fattigdomen är stor på landsbygden.
För att slippa den höga tullsatsen borde företagen i Botswana, enligt trumpsk logik, flytta verksamhet till USA – men diamantgruvor kan uppenbarligen inte flyttas. Det som återstår vore att landets invånare köper varor från USA som motsvarar värdet av USA:s diamantköp.
Det visste den skotske moralfilosofen Adam Smith, som år 1776 skrev om handel.
Tanken tycks vara att varje enskilt land, oavsett förutsättningar, ska ha lika stor export till som import från världens rikaste land. Den tanken är bisarr.
Det visste den skotske moralfilosofen Adam Smith, som år 1776 skrev om handel – i en tid med höga tullar avsedda att skydda länder mot skadlig handel. Smith hävdade motsatsen.
Vin kunde produceras i Skottland, om man byggde uppvärmda drivhus. Men i Frankrike kunde bättre vin produceras till lägre pris, och det vore därför bättre att skottarna producerade sådant de hade förutsättningar för, sålde det till andra länder och själva köpte franskt vin.
Tullar borde tas bort, och frihandel främjas. Varje land skulle specialisera sig på det som landet var bäst lämpat för. Detta skulle gagna alla. Tanken förfinades under 1800-talet av betydande ekonomer som David Ricardo och John Stuart Mill.
President Trump önskar att vi ska glömma allt detta. Istället för att företag, efter egna beslut, fritt handlar med varandra inom och över geografiska gränser, så vill han se politiskt förhandlade kvoter mellan nationer, med USA som centrum, där tullar är styrmedel.
Företag i Bangladesh ska inte som nu exportera billiga strumpor och barnkläder till företag i USA, utan en tull på 37 procent ska göra varorna dyrare. Telefoner, datorer och sportskor tillverkade i Vietnam ska beläggas med en tull på 46 procent för att kunna säljas till företag i USA. För att undvika detta borde bangladeshare och vietnameser köpa varor från USA till samma belopp som deras export till USA.
Även med en tull på 37 eller 46 procent blir importvaror billigare än de som tillverkats i USA; en importerad t-shirt som tillverkats för sju amerikanska dollar kommer att kosta 9,6 dollar, vilket är mycket lägre än för en inhemskt producerad.
Nästan 97 procent av alla kläder som idag säljs i USA är importerade. Den lilla del som tillverkas inom landet är beroende av importerat material, som alltså tullbeläggs.
Tullkostnaden kan antingen leda till att priset från den utländska tillverkaren pressas ner, att importföretagets vinst minskar – eller att den amerikanska slutkunden får betala mer. Under alla omständigheter kommer USA:s statskassa att öka.
En grund i marknadsekonomin är att kunder själva väljer vad de vill köpa, och när. Hur ska företag och kunder i Schweiz, Indonesien, Kambodja och Serbien övertygas om att köpa varor tillverkade just i USA, för att främja den egna exporten?
USA:s regering inför alltså ett kvotsystem för internationell varuhandel, där företag och konsumenter världen över ska styras av politiskt satta nationella mål för varornas ursprung.
Jisses.
