I praktiken är det inte så. Vår tids genomsnittliga fackföreningsledare har en tendens att inte sällan påminna mer om direktörer än aktivister. Mer om byråkrater än kämpar. Det saknas glöd – och det har det gjort länge. Det pågår en snart sex månader lång strejk mot en global biltillverkare i det här landet just nu. Men det är ändå alltjämt så att en fackordförande idag ekonomiskt är betydligt är närmre motparterna än medlemmarna. Det är inte långsökt att tänka att det skulle kunna ha en påverkan på kampvilja och glöd.
Arbetare dör och blir sjuka och utslitna på sina arbetsplatser. Arbetslivskriminalteten har inte bara fått ett stadigt fotfäste – den breder ut sig. Människor försöker få ihop sina liv på sketna löner och under helvetiska prishöjningar. När LO, fortfarande en av världens största fackliga organisationer, går till kongress i maj lämnar ordförande Susanna Gideonsson, tillsammans med resten av den yttersta ledningen, sin post.
Gideonsson har under sin tid som ordförande beskrivits som tyst och något tillbakadragen. I det klimat som råder på arbetsmarknaden och i samhället idag behövs motsatsen till tillbakadragen. Det ligger inte på någon LO-ordförandes axlar att det är dåligt i samhället. Men nu behöver LO som organisation, och i synnerhet medlemmarna i de olika förbunden, den där fackföreningsledaren som mest existerar i teorin. Någon som har dragit näven ur fickan och har megafonen redo i backluckan eller ryggan.
En i tiden, bortom Landsorganisationens strävanden för att få ihop en ny ledning och styrelse, både befriande och upplyftande avstickare att hämta inspiration ifrån är Solidariska Byggare. En syndikalistisk facklig organisation som har gått in för att organisera en grupp som andra fack misslyckats med: byggarbetare som talar andra språk, som kommer från andra länder och som ofta arbetar under förhållanden som stundtals angränsar till exploatering.
Den som följer organisationens framfart i sociala medier har fått ta del av otaliga löneskulder som reglerats, men också fått en inblick i det heligaste: själva meningen med föreningen. Det är fullsatta medlemsmöten, knutna nävar och jävlaranamma. Allt på flera olika språk samtidigt och med företrädare som jobbar sida vid sida med medlemmarna.
Till och med mitten av mars hade mer än hälften av alla domar i Arbetsdomstolen just Solidariska Byggare som segrande part. I och för sig mot arbetsgivare som vare sig brytt sig om att förhandla eller svara rätten, men icke desto mindre: segrar. Solidariska byggare har, sedan man bildades för bara ett par år sedan, lyckats organisera nära tusen byggarbetare och syns i både nyheter och utanför arbetsgivare i blockad. Idag är den till synes lilla organisationen remissinstans till ett betänkande för regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet. En viktig röst, ständigt med megafonen nära.
LO varken kan eller borde vara precis så. Men ett närmande till vad som i den ”traditionella” fackföreningsrörelsen behandlas lite som tabu – nämligen kampen, aktivismen, glöden och det där jävlaranammat, är både välkommet och behövligt. Bland namnen som pekats ut som möjlig ny LO-ordförande finns Johan Lindholm, som sedan 2012 år leder Byggnads.
Han hörs, syns och kräver. Han är på arbetsplatser och pratar med medlemmar och byggarbetare. Hans lön är förvisso vida överstigande en vanlig arbetarlön. Han är en pamp, men en som samtidigt, iklädd den klassiska varseljackan, lämnar över protestlistor till regeringsföreträdare. Senast i februari efter att ha skanderat om bostads- och byggpolitik för massorna på Sergels Torg i Stockholm. En bråkstake i vissa ögon. En utpräglad politiker och fackboss i andras. Han äger möjligen en megafon. Oavsett har han av allt att döma både glöd och förmågan att göra sig hörd.
En LO-pamp med megafon. Ett behövligt tecken i tiden.
