Snart kommer ingen vilja jobba som lärare längre. Skolan står inför den värsta nedskärningen på 30 år, men regeringen svarar med att rektorer och lärare ska agera polis och väktare.
En vecka efter masskjutningen i Örebro kallade Tidöregeringen till pressträff för att presentera sina idéer för stärkt säkerhet på skolorna. Nu adderas ytterligare en uppgift till en redan överbelastad kår när rektorer och lärare förväntas kontrollera eleverna likt en ordningsmakt.
Redan i december la regeringen fram skolsäkerhetsutredningen och nu ska en del av förslagen hastas igenom och skärpas ytterligare. Hela upplägget andas chockdoktrin, det vill säga att snabbt få igenom sin impopulära politik medan folk är i chock.
Men att skynda fram med symbolpolitik är ansvarslöst eftersom det inte löser dagens verkliga utmaningar i skolan. Vissa förslag är bra, till exempel att alla skolor ska ha beredskapsplaner. Men mycket är ärligt talat ren nonsens.
Bland annat vill utbildningsminister Johan Pehrson (L) att skolpersonal ska ha rätt att genomsöka elevernas väskor och här ingår även elever i förskoleklass.
Den stora frågan för utbildningsministern efter Örebromassakern borde ha handlat om hur skolan ska få ökade resurser. Om hur man fångar upp barn som halkar efter, de som inte passar in mallen.
Både polisen och socialtjänsten talar allt oftare om pojkar som hoppar av skolan och blir lätta byten för gängen, våldet och missbruket. Än så länge vet vi inte så mycket om gärningsmannen i Örebro, men vi vet så mycket som att han inte klarade skolan. Att han försökte igen i vuxen ålder, men misslyckades.
Som Anna Olskog, ordförande för Sveriges Lärare, sa till TT:
”Vi måste hjälpas åt att båda fånga in och fånga upp elever. Vi vet att relationer och förebyggande arbete brister i dag för att vi är för få. Vi är underfinansierade och underbemannade.”
Majoriteten som möter svårigheter i livet skjuter inte ihjäl andra människor. Men här ligger ett ansvar på Pehrson och övriga politiker att lyssna på lärare, se till att skolan – och arbetsmarknaden – skapar en grund där alla lyckas i skolan oavsett förutsättningar.
Det om något skulle öka säkerheten: att människor känner att de hör till, att de duger, att de är behövda och värdefulla, att de inte lämnas efter bara för att de inte passar in i normen.
Men i ärlighetens namn: ingen som har barn i skolålder kan med handen på hjärtat säga att den svenska skolan mår bra.
Besparingskraven märks. Vi är tillbaka till stora klasser som under 1990-talets ekonomiska kris. Jag har själv barn på mellanstadiet där klasserna har 32 elever på en lärare. Hur ska en ensam lärare hinna se alla?
Så fort ett samhällsproblem ska lösas läggs det på pedagogernas bord. Just därför sticker det extra i ögonen att regeringen fokuserar på ökad kontroll, övervakning och passerkort. Förslag som för övrigt kommer ha liten inverkan på säkerheten. Den som vill skada andra kommer alltid att hitta sätt att göra det.
Och som flera rektorer klokt påpekat vore det ytterst idiotiskt att genomsöka en elevs väska vid eventuell misstanke om vapeninnehav. Då ska man ringa polisen, inte leka blåljus.
Experter som sysslar med skolsäkerhet varnar snarare skolorna för att springa på alla bollar och agera i affekt och börja investera i lås och nya dörrar. Risken finns att skolan skapar falsk trygghet.
Sedan ska vi också komma ihåg att skolskjutningar är ytterst ovanliga i Sverige. Vi måste därför fokusera på rätt saker.
Förslagen som presenterades av Pehrson och hans kompisar är regeringens politik i ett nötskal. Det vill säga: inga resurser, men däremot rektorers ”rätt” att söka igenom sexåringarnas ”Kånken”.
Kan det bli mer Tidö än så här?
