Måndag den 20 januari var den sista dagen att ansöka om permanent uppehållstillstånd enligt den så kallade gymnasielagen. Därmed avslutas ett stycke migrationspolitisk historia om en lag som påverkat tusentals liv, föranlett oräkneliga debatter och som Lagrådet ansåg överskred gränsen för acceptabel lagutformning. Den har kritiserats rejält över åren, men har vi lärt oss något?

Den kontroversiella delen av gymnasielagen var en bestämmelse som gav ensamkommande som sökt asyl före november år 2015 möjligheten att stanna i Sverige för att gå klart gymnasiet. Om de inom sex månader hittade en anställning kunde uppehållstillståndet bli permanent om de bedömdes leva ett skötsamt liv. 

Idén kom från MP i ett försök att dämpa konsekvenserna av begränsningarna i asylsökandes rättigheter som de införde med S år 2016. Trots att många fått en andra chans genom lagen, är den svår att hylla. Med facit i hand förstärkte den nämligen det byråkratiska godtycke som omläggningen av migrationsrätten medförde.  

Det är svårt att föreställa sig hur det är att – som för delar av gruppen – komma från ett av världens farligaste länder och hantera vuxenblivandet med vetskapen om att ett dåligt betyg eller nekat jobberbjudande kan innebära utvisning. Ovanpå det var många av kraven otydliga på grund av den skyndsamma lagstiftningsprocessen. Migrationsverket hade svårt att besvara frågor och hos domstolarna rådde sådan oenighet att besluten om vem som fick stanna i perioder kändes som ett lotteri. 

Av över 11 700 sökande har enligt Migrationsverket nästan 7 800 personer någon gång haft uppehållstillstånd enligt lagen och omkring 5 300 av dem fått permanent tillstånd. Bland de som sökt drabbades många av byråkratiska mardrömmar och ungdomar fick olika besked trots att de ansökt samtidigt, med på pappret lika omständigheter.  Och det finns otaliga berättelser om försämrat psykiskt mående. Om rädsla, uppgivenhet, och – i fler fall än vad som borde ha kunnat accepteras – självmord. Under en period var suicidrisken för ensamkommande nio gånger högre än för jämnåriga.

Även de runt omkring påverkades, med kontaktpersoner som i god tro rekommenderade yrkesutbildningar som visade sig ogiltiga, lärare som försökte hantera att underkänt kunde leda till utvisning och arbetsgivare som försökte begripa vilka regler som gällde. 

Det är en plågsam ironi att de som kanske hårdast kritiserade lagen för sitt godtycke nu föreslår flera lagar med samma inneboende problematik. För även om gymnasielagen innebar en andra chans för en utsatt grupp blev den också ett exempel på vad som händer när rätten till uppehållstillstånd blir avhängigt rigorösa men ständigt föränderliga krav, och hur hela samhällen påverkas av att tvingas vara en del av systemets upprätthållande.

Tidölagets idéer om återkallade medborgarskap för de som skadar Sveriges ”vitala intressen”, SD:s önskan om lojalitetsplikt, anmälningsplikten för myndighetspersonal och krav på hederligt levnadssätt för uppehållstillstånd är alla exempel på strikta byråkratiska trösklar med en inneboende begreppslig vaghet som riskerar ställa svårtydda krav på enskilda och de runt omkring.

Konsekvensen riskerar att bli ett samhälle där en önskan om att sätta dit människor trumfar viljan att hjälpa dem att göra rätt. Det skadar ett viktigt intresse: vår medmänsklighet.